Ett långsamt melankoliskt klinkande från en speldosa, ackompanjerat av en dov ljudbild – det är en populär trop som leder in i en skräckfilm med hotfulla och utsatta barn. En kliché som ändå fortfarande attraherar: känslokombon av det oskyldiga och det hotfulla – och den inympade förväntan på god (eller usel) horror som den ger.

Norske regissören och manusförfattaren Eskil Vogt har än så länge hållit sig långt borta från det usla. Faktum är att allt han rör vid blir guld, eller nåja... i alla fall högst sevärt. Hans största framgångar har skett i skuggan av den nya norska filmens galjonsfigur, Joachim Trier – till vars hyllade filmer han har skrivit manus (den senaste, Världens värsta människa, har två Oscarsnomineringar inför galan den 27 mars) men han har även en egen regikarriär på gång, som hittills gett två udda verk. Dels det smarta och halvskruvade relationsdramat Blind, dels denna otäcka barnfilm för vuxna.

Nioåriga Ida flyttar in i ett höghusområde med sina föräldrar och storasyster Anna, som lider av grav autism. Ida ser ut som vilken annan liten söt tjej som helst men hon har en blick som berättar om något annat. Speciellt när hon tittar på Anna, när hon nyper henne hårt för att se hur hon ska reagera. Oftast säger Anna ingenting, vilket får Ida att tro att systern inte känner någon smärta. Ida avundas den uppmärksamhet den sjuka systern får från föräldrarna och skäms för Anna när hon tvingas ta ut henne på lek i det nya grannskapet.

När Ida träffar den något äldre och lömskt bligande Ben – vars blåmärken vittnar om en sårig uppväxt med den alkoholiserade mamman – och sedan lilla timida men kraftfulla Aisha, påbörjas en kamp om makt och herravälde över lekplatsen. Som en gudasaga i miniatyr, eller en Flugornas herre i det norska miljonprogrammet. Kryddat med telepati, telekinesi och ond bråd död.

Eskil Vogt fångar fint känslan av hur ett barns tillvaro kan te sig som en magisk värld som ligger bortom de vuxnas kontroll och närvaro, där fantasier är lika reella som verkligheten. En härlig plats men också skrämmande, eftersom en skolgårdsbuse på 11 år – som i de vuxnas ögon bara är en liten odåga – för en nioårig tjej kan te sig oöverstigligt ond. Och i det här fallet faktiskt är det.

Hur engagerande De oskyldiga än är knarrar det ändå lite i överbyggnaden. Vad vill Eskil Vogt säga? Att ondska alstras i usla uppväxtförhållanden? Jo, så är det nog. Eskil Vogt menar att vi föds som narcissistiska egoister och det är samspelet med omvärlden, framför allt föräldrarna, som i bästa fall ger oss en intern etisk karta att styra efter. Det är sannolikt sant men inte direkt banbrytande stoff.

Å andra sidan kanske allt inte behöver vara så förbenat nytt. Eskil Vogt har hur som helst skapat ett potent stycke skräckfilm som får mig att sitta på evig helspänn. Vad som helst kan som bekant hända i barns fantasier och när de dessutom besitter magiska krafter kan det där ”vad som helst” ju också ske i verkligheten. När man minst anar det.