Varje år samlas Londons alla Jellicle-katter för att festa och utse vem av dem som ska få åka ballong till katthimlen för att få nytt liv. För att bli utvald måste var och en sjunga fram sina argument för Profetikus (Dame Judi Dench), en distingerad katt som bär päls utanpå sin päls. 

”Jag är en tjockiskatt som äter. Se så jag äter, och nu äter jag ännu mer”, sjunger en tjock katt som äter.

”Jag är en katt som bor vid tågstationen. Jag har en röd konduktörshatt”, sjunger en katt med röd konduktörshatt.

Nej, deras argument är inte särskilt starka. Det är också det minsta man kan anmärka på i detta surrealistiska spektakel. Men var annars ska man börja?

Cats är en musikalfilm utan handling, som bygger på en musikal utan handling, som i sin tur bygger på en diktsamling utan handling.

Att klaga på att katternas anföranden saknar relevanta fakta är kanske torftigt men när ingen handling finns blir det ju sången och dansen det hela vilar på. Men tyvärr förmedlar varken daterade syntlåtarna eller balettstrama dansnumren vare sig känsla eller kontext. Eller visuell njutning för den delen, tvärtom förmedlas ett djupt obehag i form av vuxna, pälsbetäckta människor som drar sig i svansen.

Att Cats är späckad med celebra skådespelarnamn hjälper föga, det är som att krydda rutten fisk med färsk tryffel. Det är liksom redan kört. Sir Ian McKellen, en av Storbritanniens noblaste, som lapar mjölk från en skål är bland det mest beklagliga jag sett. Mer rörande än Memories som framförs tre gånger under vad som känns som tre timmar. McKellen förnedrar sig sedan ytterligare med att sjunga om sin storhetstid på teatern och re-enacta en bejublad roll som troll. Han måste läst flera hundratals manus i sitt liv, hur kunde han missa att tacka nej till detta?

Som musikalfilm betraktat är detta givetvis en flopp. Då tillhör jag ändå de som tycker om musikaler. Snarare känns Cats som en obegriplig erotisk subgenre. Erotiska filmer brukar, så vitt jag vet, inte kräva så mycket handling så kanske är det så man ska se den? De åmar sig, gnuggar och gnider sig. I en bombastisk festscen flämtar de unisont medan deras styva svansar står rakt upp, de flämtar och flämtar tills de kollapsar i en enda stor, gemensam extas. Man generas, undrar vad det är man bevittnar egentligen. Superstjärnan Taylor Swift, med pälsbetäckta bröst och högklackat, sänks ned från taket i en guldglittrande entré och strör knark i form av kattmynta över lokalen så en ny orgie full av slickande munnar och krökta ryggar kan ta form.

De är explicit sexuella trots att de helt saknar kön, de är flata som Barbiedockor. Men varför har de mänskliga händer och fötter? I USA har Cats utvecklat en liten trend där biobesökare ser filmen drogpåverkade för att hänge sig obegripligheten och den märkligt odefinierade sexualiteten. Det är perverst men det är oklart vilken kink eller sexuell nisch det hela tillhör. En av dem, Macavity (Idris Elba), har till och med klart definierade muskler och magrutor som leder ned till ett slätt ingenting.

När den uttråkade hemmakatten Jennyanydots (Rebel Wilson) ligger på mage, särar på benen och kliar sig i skrevet innan hon byter om till en burleskskrud och får sällskap av en liten, liten musorkester känns det som om jag råkar se någonting privat. Det är en av många scener som tyvärr kommer att stanna i mitt omedvetna och hemsöka mina drömmar i flera år framöver.