Cole är 15 år och blir suspenderad från skolan efter ytterligare ett slagsmål, vilket får hans mamma att åka till Philadelphia och dumpa honom hos den pappa som aldrig engagerat sig i sin son. Pappa Harp (Idris Elba) är inte på plats när Cole kommer dit, utan hittas kring en lägereld vid en ödetomt där han sitter med öl i hand och ljuger ikapp med sina skamfilade men jovialiska kompisar. Det visar sig att Harp tillhör ett gäng urbana cowboys som hänger vid ett risigt litet stall mitt i stan.

Just när man trodde att man sett allt sätter Concrete cowboy alltså strålkastarljuset på en subkultur som faktiskt lär existera i norra Philadelphia; afroamerikanska cowboys som lever ut sin dröm om det gamla wild west.

Spännande och udda spelplan alltså, men dramat är tyvärr sedelärande som en bibelstudie. Den här sortens moralstärkande berättelser har funnits i alla tider, i alla skepnader. Inte sällan är en häst inblandad – en numera rätt sliten symbol för frihet och drömmar om något annat än stadens betong.

I en tid då representation och tolkanderätt har blivit explosiva frågor (med översättningsdebaclet av Amanda Gormans poesi i färskt minne) är det lite överraskande att denna mycket specifika, afroamerikanska subkultur skildras av en vit regissör och manusförfattare men Concrete cowboy har så vitt jag vet inte lett till några större kontroverser. Detta kanske för att den flugit under radarn, rakt in på Netflix digitala videohylla, men möjligen också för att den långfilmsdebuterande Ricky Staub närmar sig ämnet med försiktig respekt.

Lite för mycket så, skulle man kunna hävda. Här finns inget som skaver eller sprakar. Visst, Coles skrittande tripp från potentiellt gängkriminell till ansvarstagande ung man stöter på några rejäla hinder men de skuttar han över oväntat lätt.

Men det finns så klart några goda ögonblick, speciellt runt  den där ofta återbesökta lägerelden:

”Hollywood har alltid vit-tvättat oss och raderat oss ur historien”, säger någon, och startar en diskussion som går ut på att det till stor del egentligen var svarta människor som behärskade ridandets konst i den gamla västern, men att det är en bild som inte passar in i den officiella amerikanska historieskrivningen.

Och den gamle hjälten, Lone Ranger, var förresten egentligen afroamerikan.

Ett oväntat inspel, och intressant. Så är även informationen att de flesta av de nedgångna stallen har rivits, att hästägarna har sjasats iväg för att ge plats åt nybyggen som säljs dyrt till latteläppjande hipsters. Concrete cowboy handlar alltså om ras, gentrifiering och sociala orättvisor men tyvärr bara som stämningsskapande fond till ett förutsägbart pappa-son-drama som vi sett många gånger förut.

Premiär på Netflix 2 april.