Frank Herberts epos har på grund av dess komplexa berättelse sagts vara ofilmbar, men det kan i och för sig ha varit ett rykte som David Lynch spred ut efter det att han kraschlandat med sin kalkonversion från 1984 – en film som han själv hatar så mycket att han fortfarande vägrar prata om den. Även den gamle chilenska sci-fi-mästaren Alejandro Jodorowsky gjorde ett tappert försök till adaption i ett verk som, om det hade blivit av, hade klockat in på 15 timmar.

Nå, för den som inte har läst förlagan, och bara kan döma utefter filmerna, ter sig Dunes story inte så fasligt komplicerad. I alla fall inte grundförutsättningarna:

Återigen ser vi den utvalde unge mannen som först inte vill leva upp till sitt ansvar men sedan faller till föga, härdas och går i sin faders och profetiornas spår. Precis som Jesus, Kung Arthur, Luke Skywalker och alla de andra Kristus-figurerna.

Det växer en hel del spindelväv på den premissen…

Vi har också en maktfullkomlig kejsare som leder det hårt härskande Imperiet, en ond släkt kallad Harkonnen och deras motståndare, de ärbara Atreides – och jodå, även i den här galaxen ”far, far away” finns det en psykokinetisk Kraft som bara ett fåtal behärskar.

Det gäller dock att påminna sig själv – och ungdomar i ens omgivning som ropar ”ripp-off!” – att förlagan faktiskt kom ett drygt decennium före det att George Lucas började dra in astronomiska summor på sina rymdsagor.

Om nu intrigen ter sig sliten och banal (förutom möjligen en anti-kolonialistisk ådra som dock slår knut på sig själv) så är det visuella desto mer imponerande och bör absolut åtnjutas i biograf. Och sedd i en IMAX-salong ger Dune en ännu maffigare, helomslutande matinékänsla. Varje dollar finns, som man brukar säga, på duken.

Det är oerhört snyggt, mäktigt och alla andra ord man kan tänka sig för att (fruktlöst) försöka förmedla en estetisk fest som denna. Hans Zimmers som vanligt imposanta musik, den fantasifulla produktionsdesignen och det suggestiva fotot – allt sitter där det ska och förmedlar storhet och ödesmättad tyngd; en illusion av att det vi tittar på är av vikt.

”En Star Wars för vuxna” lär den regisserande kanadicken Denis Villeneuve (Arrival, Blade runner 2049) själv ha sagt om sitt verk, och jo, vi slipper alla infantila muppar och skojfriska inslag (som den evigt irriterande roboten C-3PO). Här är det istället gravallvar och melankoli som gäller, och högstämda tal om mandom, mod och morske män – vilket i och för sig kan bli ofrivilligt skrattretande.

Mest rörande är Stellan Skarsgård som med köttig ”fat suit” gör ärkeskurken Baron Vladimir Harkonnen till en slemmig och lite ömklig heffaklump – han tillåter sig till och med att slänga in några referenser till Marlon Brandos plågade patriark Överste Kurtz i Apocalypse Now.

Denis Villeneuve bestämde tidigt att inte, som David Lynch, klämma in hela berättelsen i en film, eftersom han inte ville våldföra sig för mycket på Herberts verk. Vilket i och för sig är klokt. Å andra sidan känns det som ett rejält antiklimax när eftertexterna börjar rulla mitt i det äventyr som nu går in en halvtidsvila som kommer att vara i åratal.