Efter framgångarna med De drabbade och den svenska sci-fin Storm tog duon Måns Mårlind och Björn Stein en tripp till Hollywood, vilket gav mycket erfarenhet men kanske inte riktigt den framgång de hade önskat sig. Håkan Hellström-fiktionen Känn ingen sorg var en fin hemkomst och nu tar man alltså tag i en ”sann” legend om en Romeo och Julia-historia på 1940-talet, som utspelar sig under en pågående konflikt mellan de täta ägarna av Gröna Lund och det konkurrerande lilla tivolit Nöjesfältet, som även i verkligheten låg kloss intill.
En stjärnstab av skådespelare, som Pernilla August, Robert Gustafsson, Helena af Sandeberg, stagar upp de två nykomlingarna Frida Gustavsson och Albin Grenholm, som gör det unga paret som på grund av sina familjers fiendeskap inte vågar berätta om sin kärlek. Till kärlekens grundstory läggs dåliga finanser, nazistiska kopplingar och en homosexuell bror.
Men filmens verkliga huvudpersoner är ändå Måns Mårlind och Björn Stein. De må inte vara några Ruben Östlundare eller Anna Odellare, deras incitament bakom filmandet är inte att säga något viktigt om samhället, konsten eller själen. De är här för att underhålla och gör det oftast riktigt bra. Även de få gånger då de inte lyckas fullt ut hyser jag respekt för deras kunnande, deras drivna hantverk, deras vad det verkar orubbliga övertygelse om att världen mår bättre av en saga i fyrfärg.
Om man inte genast vill gå och ställa sig i plattitydernas dunkla skamvrå bör man inte nyttja den slitna klyschan lekfull, men likväl är det precis det som Eld & lågor är. Till bristningsgränsen packad med upptåg, sprakande fantasi, finurliga bildövergångar – ja, ett ystert bildberättande som för tankarna till Tim Burton, eller varför inte Baz Luhrmanns kolorerade slagdänga Moulin Rouge (med lägre budget).
Eld & lågor är dessutom utrustad med ett fyndigt anakronistiskt musikspår, där bland andra Zara Larsson dyker upp på en nattklubbscen.
Man kan inte annat än att le och tralla med när filmmakare visar sådan kärlek till mediet.
Men likväl... eftertankens kranka kritikersjäl ligger ändå där i bakhuvudet och tbc-rosslar, ställer de jobbiga frågorna. Är inte manuset lite väl rangligt? Löstes inte den där intrigtråden med den homosexuella brodern lite väl simpelt? Var inte den där vändningen för att rädda Gröna Lund-bossens ära lite väl krystad? Gick inte…
Okej!
Jo, det är sant. Manuset, hur gulligt och livsbejakande det än är, har sina brister, är bitvis lite för tydligt konstruerat, bitvis för forcerat, rollfigurerna lite platta.
Därtill är hela filmen ett svårslaget rekord i offensiv produktplacering. Gröna lund har enligt uppgift gått in som medproducenter, vilket först ter sig lite udda, eftersom ägarfamiljens patriark (Robert Gustafsson) framställs som ett nazistiskt rötägg – men så kommer den där tillkämpade vändningen som verkar vara till för att polera hans image.
Å andra sidan kan man inte anklaga produktionen för att fara med dold reklam, den är ju så att säga inflätad i hela historien. Filmen och tivolit lever i fullständig symbios, vilket alla som ser Gröna Lunds reklamfilm för våren 2019 kan notera.
Nå, snyggt och underhållande är det hur som helst.
Eld & lågor
Betyg: 3
Regi & manus: Måns Mårlind och Björn Stein
I rollerna: Pernilla August, Frida Gustavsson, Albin Grenholm m fl