Man tror att man aldrig kommer att bli som sina föräldrar men så står man där en dag och ser sin egen mamma eller pappa i spegeln. Alauda Ruiz de Azúas debutfilm handlar lika mycket om att hitta sin dotterroll som sin mammaroll. Det är ett vackert grepp. I synnerhet om man ser filmen i relation till de många problematiserande skildringar av moderskapet som på senare tid dykt upp i både litterär och dramatiserad form.

Böcker som är berättelser (många självbiografiska) om mödrar som tvivlar på, till och med ångrar, sitt moderskap. Filmer som ”The Lost Daughter” (2021), också den baserad på en bok, hör också till trenden med ångerfulla, vilsna och mer eller mindre dåliga mammor.

”En sång för min dotter” hör inte dit.

För nyförlösta Amaia (Laia Costa) är tillvaron lika omvälvande som förvirrande. Hon är gråtmild av utmattning, hon är yr av glädje. Men snabbt dyker de skamliga tvivlen upp – hur gör man? Hur orkar man? När hennes pojkvän Javi får ett jobberbjudande och åker i väg i ett par veckor flyttar Amaia och bebisen Jone in hos Amaias föräldrar för att få avlastning. Det blir en omtumlande vistelse.

Amaia är van att vara dotter, van vid föräldrarnas dynamik där mamman Begoña är den som styr och ställer och pappan mest gör vad han blir tillsagd. Men nu är Amaia också mamma till Jone – hon behöver föräldrarnas hjälp samtidigt som hon behöver vara självständig. Hon vill inte bli som sin mamma, inte göra som hon men samtidigt vet mamman hur man sköter ett barn och Amaia måste lära av henne.

När Begoña hastigt blir sjuk blir Amaias roll än mer komplicerad. Som dotter får hon ta hand om sin annars så starka mor. Som mamma har hon ansvar för lilla Jone, som kräver hennes fulla uppmärksamhet. Hon ser att moderskap går i arv, att vi må ha en del av det i oss, men att det är av andra vi lär oss vad vi också ska lära våra egna döttrar.

Filmen är komplex i det enkla, en ödmjuk skildring av vad det innebär att vara mamma inte bara på ett individuellt plan utan på ett universellt, vad det innebär att ”göra så gott man kan” och att acceptera att den perfekta mamman inte finns. Eller så finns hon just i det imperfekta.