I det lilla fjordkungariket Arendal har alla det helt toppen alltsedan Elsa och Anna (i Frost, 2013) besegrade den eviga vintern och isdrottningen Elsa lärde sig hantera sina krafter. Tills en dag då Elsa hör en mystisk röst som kallar på henne, en sång som påminner om en vemodig godnattvisa som deras mamma sjöng för dem när de var små. 

Efter det varar inte friden i Arendal särskilt länge. En oförrätt i det förflutna gör att naturens element är i uppror, själva jorden börjar skälva och systrarna beger sig till den dimmiga skogen där ett urfolk lever. Frost 2 blir ett äventyr om kolonial historia, rovdrift på naturen och arvssynd. 

Frost handlade om att finna sig själv och växa upp. Dessutom lämnade den oss gråtmilda över syskonkärlek och med den brutala fastnapåhjärnan-hitten Let it go/Slå dig fri. Uppföljaren borrar modigt djupare och komplicerar saker. Arendal har uppenbarligen byggt sina rikedomar genom att förtrycka andra. Samerna, lätt förtäckta under namnet ”Tundrafolket”, har blivit illa behandlade av den gamle kungen i Arendal: Elsas och Annas farfar. Systrarnas arv ska visa sig vara mycket krångligt. 

Frost 2 är den första Disneyfilmen som finns dubbad till nordsamiska och filmjätten har samarbetat med ett råd från Sametinget för att inte klanta till det. Huruvida de klarat uppgiften får andra bedöma, men med Disneymått mätt ser det bra ut. Förvisso lyckas Elsa ställa allt till rätta utan att det kostar Arendal något över huvud taget. Det är utopiskt, men hey, det är ju en saga. 

Det som gjorde Frost banbrytande var de två starka systrarna, där DERAS kärlek var den förlösande kraften, inte den till en man. Visst är det fortfarande tröttsamt att prinsessorna struttar omkring med klackskor i fjällen och att ett frieri hänger i luften hela tiden, men Elsa och Anna är ändå två så starka karaktärer att det är en fröjd att få se dem igen. Anna är den klantiga och frejdiga lillasystern, Elsa den sammanbitna och till dumdristighet hjältemodiga storasystern. 

Sidekicken Olof är lika rolig som förr och renen Sven får en större roll och nya kompisar hos Tundrafolket. Den som får leva med att vara en slät figur är Kristoffer, han får nöja sig med att spela rollen av kärlekskrank luns och göra ett absurt 80-talsdoftande musikalnummer.

Har man sett Frost glömmer man aldrig crescendot när Elsa slog sig fri och byggde sitt ispalats uppe på nordberget. Motsvarigheten i tvåan är ett mer mystiskt grottande i naturens och Elsas inre när hon beger sig långt in i den magiska älven Athouhallan. Jag minns att mina barn hoppade högt första gången de såg Elsas hotfulla snömonster, men jag undrar om inte Elsas kamp mot mörka havet och utforskande av Athouhallans inre är ännu läskigare. I alla fall för en vuxen publik. 

Frost 2 har ingen hit av Slå dig fri-kalibern, även om In i en ny värld är samma typ av låt, och kräver samma virtuosa sånginsats (på svenska av Annika Herlitz). Och förutom Kristoffers ironiska kalkonframträdande Vilken väg ska jag ta? går en vemodig och nästan spöklik ton genom soundtracket som bidrar till den mörkare prägeln.

Det är just svärtan och allvaret som gör Frost 2 till en modig och självständig uppföljare till en av vår tids största tecknade succéer.