Intrigen är helt sekundär, bjuder på ordinär action som är lika spännande och nydanande som en formfranska. Vi får den obligatoriska fordonsjakten, skurkar som skjuter som krattor och slagsmål som varar i evigheter. Som om filmen skrivits någon gång på 1990-talet.

Men vänta, det har den ju…

Triggad av den lyckade kloningen av fåret Dolly 1996 (vilket också nämns i dialogen) kom manusförfattaren Darren Lemke på storyn om en yrkesmördare som när han vill lägga av jagas av en annan agent, en klonad yngre version av honom själv. Kända biljaktsregissörer, däribland Tony Scott, och stora skådespelarnamn (Clintan, Sean Connery med flera) anlitades på löpande band men det ville sig inte riktigt, eftersom dåtidens digitala teknik inte klarade av att göra en trovärdig yngre kopia av huvudrollsinnehavaren.

Men nu är den alltså här, den första icke-animerade filmen med en skådespelare vars ansikte är helt skapat i en dator. Det är i alla fall så filmen saluförs.

Will Smith är en uppdaterad James Bond-typ i amerikansk tjänst. Han är en jäkel på att ta livet av bad-guys. He is good! Damned good! Han kan till och med skjuta en människa som sitter i ett framrusande höghastighetståg, på två kilometers håll. Wow, liksom. Men han har börjat utveckla ett samvete, vilket inte gillas av cheferna.

Vid sin sida har en yngre kvinnlig kollega och en humoristisk side-kick med asiatiskt ursprung. En klichéartad kompistrio som till och med känns mer geriatrisk än manuset.

Det är alltså taiwanesiske USA-invandraren Ang Lee som har regissörskepsen. Han är en filmkonstens silverrygg, som har gjort en av mina absoluta favoritfilmer, The Ice storm – och dessutom begåvat filmhistorien med fina titlar som Mat, dryck, man, kvinna och Brokeback mountain, men här flexar han musklerna i en ren actionstänkare. Vilket skulle kunna sägas vara överraskande, om det inte vore för att regissören redan tidigare, med Hulk, visat intresse för (och gått bort sig i) machogenren.

Det ska dock tilläggas att Ang Lees action inte alltid ser ut som den genomsnittliga diton. Det är nog bara han som vågar klippa så lite i en scen med motorcykeljakt, och ändå behålla flåset.

Nå, det lär vara tekniken som lockade. Förutom nämnda, faktiskt lyckade, ”kloning” av Will Smith får han har jobba med en förnyad 3D-teknik med en bildhastighet på 60 bilder per sekund (till skillnad från vanliga 24 bps). Peter Jackson försökte sig på 48 bps i Hobbit-trilogin, vilket han fick en hel del kritikersmisk för. Vi var många som tyckte att fotot med sin höga upplösning och detaljrikedom fick en plastigt videmässig ton, så i det hänseendet får det sägas vara modigt att som Lee och gänget brassa på med hela 60 bps.

Resultatet är likartat, och svårt att först vänja sig vid. Den som besökt en tv-försäljare och sett de där högupplösta promotionfilmerna med hoppande leoparder och flygbilder över kända städer, vet ungefär hur det ser ut. Artificiellt och färggrant, bilder som är skarpa nog att skära sig på. Men märkligt andefattiga. På något paradoxalt sätt döda, i all sin grafiska livlighet.

När man som här dessutom lägger till en massa våldsbalett, spring över tak och bakhållsskytte är det inte utan att det känns som att vara placerad framför en skärm där det rullar en väldigt högupplöst version av Counter strike eller dylikt TV-spel – dock utan att man får spela själv.

Den nya tekniken raderar nästan helt ut rörelseoskärpan, vilket skulle kunna vara något bra, men samtidigt tar man bort lite av det som är bio, eller det som vi har kommat förknippa med biofilm, den där mycket lätta suddigheten, de relativt sett mjuka övergångarna mellan filmfotots olika motiv och beståndsdelar.

Men, men… det kanske är dåtiden som talar genom mig. Man får trots allt vara tacksam för att Ang Lee och gänget vågar stretcha begreppet bioupplevelse, det rör branschen framåt. Det öppnar, på gott och ont, dörren till en framtid där exempelvis Mia Skäringer kunde spela mot Rudolph Valentino (varför man nu skulle vilja det..?).

Men det skulle ju inte skada om tekniken kombinerades med ett bra manus också.