En begravning nalkas för hälsoskyddsinspektören Jim. Hans stoiska dotter Veronica träffar en präst för att bidra med stoff till Jims lovtal. ”Det låter som om han var en person man hör talas om men aldrig träffar”, säger prästen och bäddar ordentligt för mysterium.

Samtalet triggar mycket riktigt åtskilliga tillbakablickar och gräver fram familjehemligheter ur dottern och faderns liv.

Veronica har suttit i fängelse efter att hon missbrukat sin position som musiklärare på gymnasiet. Yes, hon är dömd för att haft sex med en elev på en skolresa, men twisten är att hon är oskyldig. Ändå vill hon ta sitt straff för någonting som hänt långt tidigare och som har sitt ursprung i barndomen.

Den välrenommerade art-house-kanadensaren Atom Egoyan är intresserad av hur vi formar vårt förflutna, vems minnen som vinner tolkningsföreträde och hur sanningen till slut kommer fram. Historien berättas i skärvor ur Veronicas barndom, hennes tonårstrauma och skolresan i vuxen ålder som leder till hennes fängelsestraff (ett helt triangeldrama i sig).

Men vad har Veronica triggats till utifrån pappan Jims hemligheter? Fader-dotter-relationen blir ansträngd och spiller snart över på Jims arbete där han börjar bete sig hotfullt mot ägarna till en familjerestaurang.

Hedersgästen är välspelad och snyggt sammansatt men också onödigt dramatisk, och ibland lite simplare än nödvändigt. Som i castingen av ett husdjur, en sexton år gammal kanin som får representera någonting av det som ”gömmer sig under jorden” men i övrigt inte fyller någon större funktion. Efter att vi tvingats se hjorten i The Queen och hästen i Fish Tank måste symboliska djur skjutas av före sista manusutkastet.

Hedersgästen är som mest spännande i Veronicas förflutna. Senare tragglar den sig fram i långsammaste laget när vi följer Jims sniffande och påtande i osanitära köksmiljöer för femtielfte gången. Atom Egoyan väver ihop komplicerade livsöden och deras dolda sidor utan att avslöja för mycket eller för lite.

Däremot blir blandningen av familjedrama och thriller mer och mer invecklad. I tredje akten blir frågan om vad allt egentligen betyder, och varför jag fortfarande tittar, oundviklig.