Det är elva år sedan ett gäng islamister attackerade Hotel Mumbai och andra turistmål i Bombay. 170 människor dog och många fler skadades när terroristerna promenerade omkring och sköt på allt som rörde sig.

Den australiske regissören Anthony Maras koncentrerar sig på slakten i titelns anrika lyxhotell där bara de rikaste har råd att dinera och bo, en lysande symbol och ett rött skynke för förövarna som går från rum till rum och avrättar folk på löpande band.

Otäckast av allt är hjärntvätten som får de unga bödlarna att utföra dådet. De tror verkligen att de gör något rättfärdigt, att de så att säga spelar för rätt lag. ”Det är en god gärning att hugga huvudet av de otrogna hundarna”, manar rösten i en av terroristernas mobil, en röst från en hatisk man som sitter i trygghet långt därifrån och fjärrstyr mördarna.

Här finns alltså ett uns klassperspektiv och en talande bild av radikaliseringens verktyg, men Maras och manuskollegan John Collee går inte dit; här handlar det främst om den lojala hotellpersonalens hjältedåd. Istället för att fly ut bakvägen stannade de nämligen kvar för att, så gott de kunde, bistå sina gäster (i spetsen för dessa trotjänare ser vi Dev Patel från Slumdog Millionaire).

Vissa offrar till och med sina liv, ställer sig mellan kulorna och kunderna.

Jo, det sägs vara sant, till en viss grad i alla fall, och det är ju galant, men också lite deppigt att de ansåg sina liv vara mindre värda än de rika gästernas från väst. Och i förlängningen också att denna kolonialistiska tanke inte ifrågasätts av filmmakaren, som istället säger sig ha inspirerats av den.

Bättre gillar jag den kallhamrade ryska gästens utbrott när han får lyckönskningar inför ett flyktförsök:

”Vi ska be för er”, säger en troende kvinna i all vänlighet.

”Era jävla böner! Det var sånt som startade den här skiten!”, utropar ryssen helt rimligt.

En befriande oväntad kommentar i en annars konventionell thriller som ligger lite för nära katastrofgenrens narrativ (ni vet, där vi först får lära känna några av de inblandade lite ytligt innan isberget, vulkanutbrottet eller Godzilla kommer) för att kännas helt koscher. Gränsen mellan fiktiv hyllning till offren och publikfriande spekulation är tunn, kanske inte ens existerande. Alltså samma dilemma som inför Utöya-filmerna.

Men spännande är det. Utan tvekan.

Extra nervpirrande eftersom filmmakarna inte styr undan för våldets godtyckliga karaktär. Filmmakarna visar respekt nog för de som dog genom att inte fabulera fram en Die hard-artad berättarlinje om hjältar vi vet ska överleva. Här dör folk utan dramaturgisk logik, precis som i verkliga terrordåd.

Det är en stram och bra hållning.

Vilket inte kan sägas om det lite väl sentimentala slutet.