En av sidoeffekterna av den stora ekonomiska kraschen 2008 var tydligen att stripporna plötsligt inte tjänade lika mycket pengar, eftersom deras kunder främst var affärsmän från Wall Street.

Med tanke på hur många människors tillvaro och framtid krossades av bankernas rovdrift är det lite svårt att engagera sig i att ett gäng strippor plötsligt inte längre hade råd att leva lyxliv, men okej, alla rollfigurer är värda ett öppet sinne, dessutom har Hustlers hyllats, eller i alla fall gillats, av en enig amerikansk kritikerkår, så helt hopplöst kan den ju inte vara. ”Maffiabröder med stringtrosa” (en ruggig tankebild – som tydligen ska vara av positiv art) skrev någon bland alla kollegor som refererade Lorene Scafarias film till Martin Scorseses mobsterklassiker. Men… nja…

Nä.

Besviken.

Hustlers är baserad på en artikel i New York Magazine om ett gäng strippor som tröttnat på att stå längst ner på den sociala trappan, och som när deras marknad viker, beslutar sig för att fiska kunder på nya sätt och vittja dem på pengar

Med andra ord upplagt för en hämndfilm där förödmjukade kvinnor slår tillbaka. Kan bli bra. Men nej, livet som strippa verkar enligt Hustlers ändå vara rätt oproblematiskt och… ja… lite härligt faktiskt. En lukrativ affär med ömsesidigt utnyttjande. Pengarna rullar in, det går bra.

Men så jobbar de i och för sig på ett lyxigt hak dit Wall Street-männen strömmar in för att bränna alla cash som de lurat de amerikanska folket på (jo, manuset fumlar med en politisk förklaringsmodell till kvinnornas aktioner, för att de ska te sig mindre giriga).

Påhejad och upplärd av den luttrade Ramona (Jennifer Lopez) blir huvudpersonen Destiny (Constance Wu) allt bättre på sitt jobb; köper bil, päls och kan betala av gamla mormors lån.

Destinys berättarröst beskriver det som ett enda långt party, som kröns av en festlig kväll då rapparen Usher kommer på besök och alla strippor gör halvnakna glädjeskutt runt honom.

Det är först när finanskraschen kommer som yrket verkar vara mindre trevligt, men då mest för att Destiny och gänget plötsligt inte drar in storkovan längre.

De beslutar sig för att råna pilska rika män genom att droga dem och ta deras kreditkort. Det är riskfritt eftersom ingen av offren vill erkänna att de festat med strippor, men när pengakarusellen börjar snurra tappar även helylliga Destiny fotfästet. Lite grann.

Verkligheten – och polisen – börjar flåsa dem i nacken.

Det är allt lite svårt att känna större sympati med kvinnorna, inte för att det de gör är fel, så klart, utan för att de är så mesigt och torftigt skrivna, och det blir inte lättare av att ingen av dem, inte ens Destiny får någon vidare bakgrund. Jo, det klistras på lite backstory på slutet men då är det försent.

Men Scorsese maffiakillar brukar ju inte heller få mycket till djup, säger ni. Vilket är helt korrekt, men den stora skillnaden är att den hetsige New York-filmarens manus tar ut svängarna mer, vågar göra männen i fokus till riktiga idioter, dock charmiga och gränslösa sådana. Män som man för allt i världen inte skulle vilja umgås med, men ändå kan fascineras av, på håll.

Journalisten Jessica Pressler som skrev artikeln i New York Magazine var nog just fascinerad av de fyra strippornas öden men filmversionen lyckas tyvärr inte föra den känslan vidare.

Nå, det kan ju i sig vara ett tecken på att jämställdheten framför kameran, trots den senare tidens framsteg, inte är total. Det är väl först när även kvinnliga huvudroller tillåts bete sig som riktiga rövhål, men ändå får väcka någon slags sympati, som utvecklingen kan sägas ha tagit ett rejält kliv framåt.

Tre mycket bättre filmer där kvinnor tvålar till patriarkatet:

Foxfire (2012)

Franske Laurent Cantets filmatisering av Joyce Carol Oates roman om brutalt tjejgäng.

Lady Vengeance (2005)

Koreanske Chan-wook Parks ursnygga skapelse om kvinna besatt av hämnd.

Revenge (2017)

Franska Coralie Fargeats thriller om en våldsam Lolita-figur som tar gruvlig och splatterblodig hämnd på sina förövare.