I små tält i den grekiska gränsstaden Idomeni lever en yazidisk familj bland tusentals andra flyktingar. Nadia, Nawaf och deras barn har flytt Irak efter IS folkmord på yazidier 2014 och hoppas på ett nytt liv i Tyskland. I det tillfälliga flyktinglägret framlevs en vardag i limbo, där barnen leker medan de vuxna ömsom spelar kort, ömsom pratar oavbrutet för att hantera sina sorger och sin oro.

Yasir är ensam i lägret, hans son är i Tyskland med släktingar, hans fru Khalida har varit fånge hos IS i nästan två år. Det är helt enkelt fruktansvärda livsöden och en orimlig tillvaro som David Aronowitsch dokumenterar, och han gör det med en känslighet och respekt som är imponerade. Här finns inget frossande i hemskheter, bara ett tålmodigt lyssnande. Som det brukar när det gäller Aronowitsch, som outtröttligt och med framgång skildrat människor på flykt, inte minst i animerade kortfilmer som Gömda och Slavar (med Hanna Heilborn).

Det finns mycket att lyssna på här och det blir aldrig tjatigt. Män som visar otaliga mobilbilder på sina familjer, döda eller levande, och noga berättar vad alla heter, var de bor eller var de blev dödade. Eller pojkarna Musafer och Saber som bevittnar en tragisk drunkningsolycka av två vänner och bearbetar sin sorg genom öppna, nakna samtal om hur de känner. Kanske är det allt prat, alla erfarenheter som delas som gör att dessa människor överlever?

Inte bara minnen och erfarenheter delas, också kunskap om den godtyckliga asylpolitiken som verkar förändras hela tiden. Är Tyskland bra nu? Vad är rykten och vad är sant? Går det att muta polisen för att de inte ska ta ens fingeravtryck och på så vis undkomma Dublinkonventionen? Människorna i Idomeni har förvärvat expertkunskaper och driv som skulle få flåsiga rekryteringsfirmor att gå i spinn.

Materialet är egentligen lika rörigt som livet för familjerna, med flyttar till nya läger, framgångar, bakslag och återföreningar. Aronowitsch har löst det fint med kapitelindelningar och beskrivande titlar som reder ut eventuella oklarheter. Löjligt enkelt, men precis den stadiga berättarhand som behövs.

Fotografen Pia Lehto måste ha någon slags övernaturlig förmåga att göra sig osynlig, hon kryper tätt intill och fångar de mest öppenhjärtiga samtal på ett till synes naturligt sätt utan att för den skull tumma på bra kameravinklar och snygga utsnitt. Mest imponerande är arbetet med barnen, förstås märkta av krig och sorg, men också upptagna av mobilspel, lek och meningslösa samtal om vilka skomärken som är coolast. 

Idomeni är ett stillsamt och respektfullt lyssnande, där människor får vara mer än sina problem. Gråter barn så gråter de. Skrattar de så skrattar de. Både mörker och ljus i ett hopplöst tråkigt flyktingläger förtjänar att tas på allvar och det är precis vad Idomeni gör.