Tänk om alla bortglömda låtsaskompisar fanns kvar och slog dank för sig själv, och i sorglig desperation längtade efter att få vara kompis med ett barn igen? I en av de bästa animerade filmerna någonsin, Insidan ut, finns en avlagd låtsaskompis som heter Bing Bong. Han löses upp i kanterna när minnena från barndomen försvinner.

John Krasinski bygger en hel film kring gamla låtsaskompisar som dräller omkring på gator eller fördriver tiden på ett ålderdomshem för ”Imaginary Friends”, IF.

12-åriga Bea (Cailey Fleming) hävdar bestämt att hon inte längre är ett barn, hennes mamma dog i cancer när hon var liten. Ändå snubblar hon plötsligt över desperata låtsaskompisar. Bea kan se dem allihop och bestämmer sig för att hjälpa dem. Hon drar igång en kontaktförmedling som ska matcha de bortglömda låtsaskompisarna med nya barn.

Det går dock trögt eftersom samtidens ungar verkar fantisera för lite, som en pojke säger: ”min mamma säger att alla skärmar gör mos av min hjärna”.

Filmen är snyggt hybridanimerad, och scenen är ett underbart New York där solen skiner och de gedigna Brooklyn-våningarna har halvmeterbreda golvplankor och sju meters takhöjd. Låtsaskompisarna är allt från ett jättestort, lila pälsmonster (Steve Carell) till ett talande glas med vatten (Bradley Cooper). If är helt enkelt fullproppat med galna idéer.

Allt är fint och bra och kul. Tyvärr FÖR fint och bra och kul. Barnen är för trevliga, pappa (John Krasinski) för skämtsam och Bea för kavat och väluppfostrad. Tankarna går till bjärt amerikansk julfilm där barnen har för mycket rouge på kinderna. De bästa scenerna är de mer stillsamma, med mormor (underbara Fiona Shaw) som med hela sin gestalt för in ett intressant, virrigt vemod.

Även om det välbehövliga mörkret finns där redan från början så lyckas den ofta sympatiskt knäppe John Krasinski inte helt förvalta sin idé om barnasinne, uppväxt och farväl. Överlastad med roligheter tippar tyvärr hela filmen över i en för gullig röra.