Disneys berättelse om charmtrollet Simba har levt många liv sedan Lejonkungen kom 1994, bland annat har den i många år gått som musikal. I denna nya tappning är djuren filmade i CGI/live-action, i övrigt är storyn densamma: Simba är savannens nya kronprins, till mångas glädje men till sin farbror Scars förtret. Simba får med åren lära sig att med makt följer ansvar och att en bra kung respekterar allas plats i ekosystemet/universum, från minsta dyngbagge till största elefant.

CGI-tekniken bjuder förstås på en wow-känsla, djuren och den afrikanska naturen misstas lätt för scener ur ett naturprogram. Det är häpnadsväckande att se minsta lilla pälsstrå röra sig naturtroget.

Men tanken pockar: Vad vinner man egentligen på att göra så här?

För i känsla går man snarare back, precis som i de andra Disney-filmer som gått från animerade verk till tekniskt manipulerade storys med mänsklig inblandning: Askungen (2015), Djungelboken (2016) Skönheten och odjuret (2017), och Dumbo (2019).

För samma CGI-teknik som får de afrikanska djuren att se verkliga ut gör dem på samma gång mindre levande, ironiskt nog. De har mer hjärta och personlighet i tecknad form än i denna näst intill verkliga form.

Detsamma gäller röstframträdandena, där vissa är så bra att de tappar den personliga charmen. Att Beyoncé lånar ut rösten till lejonet Nala gör publiken mer benägen att lyssna till rösten, inte till vad som sägs.

Elton Johns svulliga ballader Can you feel the love tonight och Circle of Life har blivit moderna tolkningar som inte spelar på samma känslosträngar. Det kan man tycka vad man vill om, kanske föredrar man ett modernt sound framför svulstiga sentimentala toner. Men det finns i alla fall mer känsla i det sistnämnda.

En annan skillnad slår mig också. Den anarkistiska Hakuna Matata-filosofin, som går ut på total egocentrism utan konsekvenstänkande, presenterades tidigare som ett lockande alternativ till den allvarligare, kollektivistiska idén om att individens handlingar berör alla i samhället. Här är nihilisternas linje egentligen bara ett party med endast två festdeltagare, varav en har problem med matsmältningen och den andra med analysförmågan. Med andra ord: en trist livsfilosofi.

Det känns för övrigt icke-amerikanskt, att kollektivet är viktigare än individen, att långsiktig planekonomi vinner över snabba vinster, och på frågan om ödet är förutbestämt är svaret ett rungande ja. Det är lika märkligt som att ta en älskad animerad film, av den typiska storslagna och känslodrivna sort som Walt Disney själv älskade, och göra om den på detta vis: tekniskt avancerad men känslomässigt platt. Varför?