Vad är det hemskaste man kan tänka sig? Det måste ju vara att förlora nära och kära. Eller, höjden av hemskhet vore nog att förlora alla nära och kära på en och samma gång – och känna att man kunde ha förhindrat det.

Det är mot denna emotionella bakgrund som Dani (Florence Pugh) följer med sin pojkvän Christian (Jack Reynor) till Hälsingland för att fira traditionell midsommar med deras svenska vän Pelle (Vilhelm Blomgren). Med på resan finns också Mark som mest vill se snygga svenskor och antropologstudenten Josh som är ivrig att införskaffa material till sin avhandling om hedniska midsommartraditioner. Han får förstås mer än han önskat. Hedniska traditioner kan se exotiska ut i böcker men i praktiken är företeelser som ättestupan och midsommarblot hemska.

Midsommar är en oerhört smart och skicklig skräckfilm som eggar rädslan på flera olika plan. Till stämningen sett liknar den klassiker som Wicker man (1973), Utflykt i det okända (1975) och Rosemary's baby (1968). Gemensamt är den paranoida känslan av att ”alla andra” är inne i en masspsykos, att huvudpersonen ensam ser någonting hotfullt men inte kan stoppa det.

I Midsommar grumlas klarheten ytterligare då man festar med hallucinogener. Är paranoian äkta eller är det drogerna? Florence Pugh som spelar Dani förmedlar känslan av genuin skräck och förvirring på ett fantastiskt vis och regissören Ari Aster som redan med Hereditary (2018) visade att äkta skräck ligger nära oss själva är redan på väg att bli ny skräckkung.

Här finns också en parallell till en nutida rädsla. När ungdomarna passerar gränsen till Hälsingland skymtar en banderoll med ”Stoppa massinvandringen” förbi under bråkdelen av en sekund. Det är en intressant detalj. För traditionerna som firas av den obehagliga, leende och vitklädda församlingen mitt i skogsidyllen är baserade på riktiga fornnordiska företeelser.

Att tolka hedniska traditioner bokstavligen, på det mest fundamentala vis, blir här en farlig manifestation av det vi skulle kunna kalla nationalism. Det är inte svenskhet per se som skrämmer här, det är den bokstavstrogna tolkningen av den. Och de som ska straffas rituellt är förstås de som kommer utifrån.