På senare år har det buzzats en hel del kring det amerikanska distributions- och produktionsbolaget A24. Allt de tar i blir till indie-guld. Ett Weinstein Company för våra dagar, skulle man kunna säga (utan ett sexuellt rovdjur till chef), som står bakom egensinniga, lågbudgeterade högstatustitlar som Moonlight, Lady Bird och The Florida project.

Dessutom är man hemvist för den senare tidens mest omtalade skräckfilmer som The witch och survival-horrorn It comes at night. Båda de sistnämnda verken har i mitt tycke ett lite för gott rykte men de bjöd i alla fall på något annat än de strömlinjeformade chock-klichéerna.

Hereditary såg biografens ljus vid en midnattspremiär på fortfarande kreddiga filmfestivalen i Sundance, där såväl luttrade recensenter som härdade skräckfilmskonnässörer gav tummen upp, och visst är det ett udda stycke chockterapi.

Premisserna är på intet sätt nya: Vi har ett hemsökt hus, en dysfunktionell familj och andar som har något otalt med huvudpersonen. Dessutom ett sektliknande inslag som ekar av Rosemarys Baby. Men långsfilmsdebuterande Ari Aster (även manus) knuffar hela bygget en aning i sidled, vilket får det bekanta att se nytt ut.

Medelklassfamiljen Grahams bostad är inte ett gotiskt gammalt spökhus utan ett fräscht arkitektritat träpalats mitt i skogen, och det drama som utspelar sig mellan mamman Annie (Toni Colette), pappan Steve (Gabriel Byrne) och deras tonåriga barn (och den nyligen döda mormodern) känns långt in i berättelsen mer Bergman än Huset som Gud glömde. För en gångs skull får vi dramatisk substans som matchar skräcken.

Ari Aster bygger långsamt upp en ond historia om Annies dysfunktionella uppväxt och hur framförallt hennes egen mammas dårskap verkar gå i arv. Men också om Annies känsla av att vara såväl en misslyckad moder som dotter. Övernaturligheterna kryper sakta in i berättelsen men tar inte över helt (förrän i den mer konventionella sista akten). Frågan om huruvida vi bevittnar en galopperande psykos eller gengångarattacker är som sig bör öppen.

Men när Anne Dowd (den otäcka Aunt Lydia i The Handmaid’s Tale) dyker upp anar vi snabbt ugglor i den välkammade mossen. Få har en sådan förmåga som hon att stråla undertryckt ondska bakom ett leende anlete. Hon och alla de inblandade aktörerna bidrar till känslan av en skräckfilm med klass, men teknikgänget visar också framfötterna. Vi ser ett närmast analogt bildberättande där fotograf och produktionsdesignern skapar suggestiv stämning med ljus och skuggor snarare än ett övermått av datorkraft. Ett expressionistisk ljudband som äter sig in i kropp och själ.

När det drar ihop sig till slutkampen tappar tyvärr historien lite av sin briljans. Önskan att förklara skeendet vi just sett krockar med en vilja att inte säga för mycket, vilket ger en lätt förvirrad situation där internlogiken inte är glasklar och där familjedramat mest framstår som en överkonstruerad fond.

Men okej, det är tankar som dyker upp i eftertankens kranka blekhet. Så länge ljuset är släckt i salongen har Hereditary såväl min frontallob som reptilhjärna i stadigt grepp.