Lena börjar med ett kollage musiksatt med improvisatorisk jazz. Detta är mycket passande, för dokumentären om Lena Nyman målar en bild av en kvinna som behärskade skådespeleriets hantverk till fullo, så pass att hon kunde improvisera, skapa konst utifrån sig själv. Vilgot Sjömans filmsvit Jag är nyfiken är ett exempel. Det görs inte längre film av den sorten.
Då menar jag inte film med oförskönade erotiska inslag utan konstnärlig film där regissör och skådespelare arbetar utifrån löst eller inget manus, där roll och privatperson flyter in i varandra och stundtals blir en och samma.
Men när en film är personlig och experimentell blir kritiken extra hård. Den unga 20-åringens skådespeleri och konstnärskap ignorerades och istället sattes (i synnerhet två recensenter) fokus på hennes ”fula” och ”ointelligenta” (!) kropp. Särskilt ogillade man hennes ”själlösa rumpa”. Det är omöjligt att inte låta tanken vandra till Metoo. Å ena sidan fanns konstnärlig frihet, å andra sidan grov sexism. Metoo i kulturvärlden 1968 verkar ha varit en ensam kamp för Lena Nyman, vilket också hennes dagboksanteckningar vittnar om.
Regissören Isabel Andersson har en unik insyn i dessa, det var hon som redigerade Dagböcker och brev i urval 1962–1974, som gavs ut hösten 2020. Boken var ett koncentrat av de 17 kassar skrivet material som skådespelerskan lämnade efter sig. Också där måste ju tanken ha varit att göra konst av det egna livet?
Anderssons film porträtterar en egensinnig kvinna som är lika fladdrig i kärlekslivet som hon är disciplinerad i sitt arbete. Hennes repertoar var bred – drama, scen, revy, barnfilm – och hon jobbade med sin tids största, som Ingmar Bergman, Bo Widerberg och Hasse & Tage. Hon måste varit Sveriges mest mångsidiga skådespelare.
Men någonting saknas. Lena Nymans filmgärning står klar, hennes självständighet och tåga likaså. Ändå kan jag inte greppa vem hon faktiskt var på djupet. Att skådespelerskan Alva Bratt både ger röst åt Lena Nyman och figurerar i repliklösa scener, men till synes utan syfte (mest sitter och hon stirrar i en dagbok) distanserar ytterligare. Inte förrän kanske på slutet, i de korta klippen med den älskade hunden Kaxe och i de sista breven till kärleken Janne anas någonting. En nerv, en känsla av att både längta efter och förskjuta kärlek och ensamhet. Då känns det plötsligt så oerhört sorgligt att hon är borta.
Lena
Betyg: 3
Regi & manus: Isabel Andersson
I rollerna: Lena Nyman, Börje Ahlstedt, Kristina Lugn mfl
Biopremiär 17 september