Anja kommer hem till Oslo efter en Europaturné med en dansföreställning. Det är december, alla sex barnen samlas i den stora våningen där det ska firas en härlig, kaotisk och mysig jul. Redan tidigt förstår vi att allt inte är frid och fröjd i relationen med barnens far, Anjas sambo Tomas, som lämnat de större barnen att passa de mindre och verkar ha glömt att Anja skulle komma hem. 

Anja kavlar upp ärmarna för att fixa julen och hinner till och med klämma in ett läkarbesök för att kolla vad det är för konstiga synrubbningar hon har. Det visar sig att det är metastaser i hjärnan efter en tidigare lungcancer. Obotligt. Oklart hur lång tid hon har kvar. 

Som ”cancerfilm” betraktat är detta något av det mest osentimentala jag sett. Det är ärligt kroppsligt med illamående och slafsande hunger, hänsynslösa utskällningar och brutala skämt. Ett akut cancerbesked mitt i onkologernas julledighet innebär en påtvingad stilla väntan. En krass kontrast till en situation där livet måste levas i 180 och kärlekskriser tröskas igenom på rekordtid.

Anja vet att hon ska dö, men hon har ingen aning om hur hon ska leva. Dödsdomen knuffar in henne på okänd mark, där allt och inget är tillåtet.

Maria Sødahl har en utsökt känsla för detaljer, som ett pärlband av situationer bygger de filmens äkthet: Tomas glömmer var han har parkerat bilen efter cancerbeskedets chock, desperat sex slutar i en gråthulkande omfamning, barnen med sin syskondynamik, trånga möten i obekväma sjukhusrum där vårdpersonal i långa rader pratar professionellt men torrt och är lika delar frälsare och bödlar.

I centrum av dessa väl gestaltade scener finns hela tiden en närapå alkemisk reaktion mellan huvudrollsinnehavarna Andrea Braein Hovig och Stellan Skarsgård. De är bra var för sig, tillsammans är de outhärdligt fängslande.

Det betyder inte nödvändigtvis att man med blödande hjärta hejar på dem som romantiskt par, däremot som människor. Vilsna, godhjärtade och ofullkomliga. I filmens bästa scen stannar tiden då dessa två bara tittar på varandra länge, modigt och helt tyst. Det är filmens svartaste hål och mest lysande stjärna på samma gång.

Unga Elli Muller Osborne som spelar tonårsdottern Julie förtjänar ett särskilt omnämnande för sina känslor utanpå och komiska talang. 

Det faktum att Sødahl fortfarande lever och kunnat göra filmen om sin och sin mans kris (regissören Hans Petter Moland) är en oundviklig spoiler men filmens vibrerande täthet och det nästan besvärande skickliga skådespeleriet gör den kunskapen helt ointressant.