Vi lär oss snabbt att ”Ocean’s 8” och Steven Soderberghs Ocean’s-trilogi hör ihop. Om inte titeln gett oss en ledtråd redan får vi det redan under de första minuterna genom lite skön mamba, snabba kameraglidningar och flera filmrutor på samma gång. Vi vet alltså vad vi kan vänta oss: ”Ocean’s 8” är som tidigare filmer med en alltigenom kvinnlig skådespelaruppsättning som enda skillnad.
Detta gör mig nervös. Vill man visa att kvinnor kan göra samma sak (och samma film) som män? Det är en farlig utmaning, ”Ocean’s 11” hyllade framgångsrikt den kostymklädda gentlemannatjuven från forna dagar. Den glidiga, leende brottslingen som inte skadar någon förutom knösarnas egon. Det är en synnerligen manlig filmarketyp.
Hur ska man göra en kvinnlig sådan utan att mäta sig med föregångaren – och förlora eftersom det inte finns en dito kvinnlig arketyp att mäta sig mot? Det är inte femme fatales vi snackar om här, inte en enda komponent i kuppen går ut på att förföra någon manlig stackare. Nej, ”Ocean’s 8” börjar med frisläppningen av fången Debbie Ocean (Sandra Bullock), Dannys syster.
Att kriminalitetsyrket går i familjen är ett stående skämt genom hela filmen, ett annat personlighetsdrag verkar vara förkärleken till eleganta plagg och en påfrestande påstridighet. Precis som brorsan älskar Debbie också komplicerade men eleganta kupper, och samlar ihop gänget som ska göra det möjligt att sno ett halsband för 150 miljoner dollar mitt framför allas ögon under världens absolut främsta modeevent The Met Gala.
Det är en lovande utgångspunkt. Mode! Glamour! Juveler! Flera kändisar spelar dessutom med i cameos, här glider gräddan av modefolk förbi om än så bara för en sekund. Även Vogue-redaktören och galageneralen Anna Wintour själv är med på ett hörn, tillsammans med curatorn Andrew Bolton. Man lyfter lite på sin hatt och gratulerar till ett roligt val av brottsplats, mycket passande för några av värdens mest kända kvinnor dessutom. Rihanna, som spelar hackern Nine Ball, har till exempel skapat mesta möjliga moderubriker med sina klädesval till just The Met Gala.
Men det är här det spårar ur. Eller rättare sagt, det spårar inte ur alls utan planen fullföljs helt linjärt utan komplikationer. Tempot saktar ned, spänningen lägger sig och sover. Jaha? Kvar blir bara den sköna mamban, de snabba kameraglidningarna och de multipla filmrutorna. Det är synd på så rara ärtor. Och vilka ärtor sedan – en fantastisk Cate Blanchett som tyvärr har alldeles för få scener och repliker, en härligt sarkastisk Rihanna och en imponerande rolig Anne Hathaway. Nog hade man väl kunnat skruva upp takten några varv? Finjusterat manus, låtit de komiska talangerna, som Mindy Kaling, få några egna scener?
Vill man visa att ”Ocean’s 8” är en fristående film där tjejgäng gör häftiga saker (dessutom i strassförsedda aftonklänningar och chockerande snygga motorcykelplagg) eller vill man bara visa att tjejer kan göra det killar kan? Man misslyckas oavsett med ett sånt här trist manus. Eller, man visar att även ett sprakande filmgäng kan göra en ”Ocean’s 12” eller en ”Ocean’s 13”, de betydligt tråkigare filmerna i serien.
I vanlig Ocean’s-ordning finns dock ett annat spel bakom kulisserna, en twist som leker med publikens uppfattning om vad som till synes sker och vad som faktiskt sker. Det är ett välkommet inslag, och ytterligare en länk till de tidigare filmernas koncept. Men det höjer tyvärr inte betyget. Får man kanske föreslå en kvinnlig regissör nästa gång också? Eller i alla fall någon som har stil och respekt nog att gräva komiskt guld när hen har en gruva framför sig.
Ocean’s 8
I rollerna: Sandra Bullock, Cate Blanchett, Anne Hathaway, Mindy Kaling, Rihanna, Helena Bonham Carter
Regissör: Gary Ross
Manus: Gary Ross och Olivia Milch
Längd: 1 timme 50 minuter
Betyg: Tre