Ett vackert par kommer hem till en lyxig strandvilla i Malibu sent på natten. Mannen är regissör och hans första film har precis premiärvisats.

Han: uppfylld av sin framgång, babblar oavbrutet och dansar runt till James Brown med en drink i handen. Hon: kokar makaroner och är sur för att han glömt bort henne i sitt tacktal. 

Det blir ett bråk som varar i nära två timmar. Ett bråk som fördjupar, förvirrar och böljar mellan uppgiven trötthet och komiska energiska utbrott. 

Malcolm & Marie har filmats under coronapandemin. Det är en avskalad svartvit film med enbart två skådespelare och jag antar att filmens utformning underlättade inspelning under rådande restriktioner. Aktualiteten ligger dock inte i någon pandemi, utan i dialogens avhyvling av det vita filmetablissemanget, rasismen och manssamhället. Men framförallt behandlas mer tidlösa problem: konst för konstens skull eller för budskapets? Är kärleksrelationer i grunden själviska projekt?

Låter det som Scener ur ett äktenskap eller valfri dialogspäckad Woody Allen-film? Jodå, så är det förstås. Blinkningarna till filmhistoriens giganter är många, direkt uttalade. Malcolm vill så gärna sparka uppåt, fast ännu hellre vill han gå till filmhistorien som en kompromisslös auteur. Något som är på väg att göra honom till en självupptagen skitstövel, påpekar Marie torrt.

Lager på lager av koketterier skalas av, det pillas i öppna sår och i stadig takt rör de sig inåt, nedåt mot de allra fulaste ärren.

De svartvita utsökta bilderna (filmfotograf Marcell Rév) och själva bråkets ämne skapar en magnetisk spänning mellan tidlöshet och hyperaktualitet.

Skådespelarmässigt är det ett kraftprov, kanske framförallt av Zendayas Marie som har ett enormt register. Det spelas så det skvätter om det. David Washington har en trubbigare roll, men briljerar framförallt i sina extremt underhållande utbrott om filmbranschen. Det är kul att se honom spela ordentligt (särskilt efter Tenet där det inte fanns så mycket mer än baklängestiden att jobba med).

Malcolm och Maries infekterade bråk håller mig i ett järngrepp och som så många nattliga bråk lämnas tillslut walk over på grund av trötthet. Det är bara slutet som gör att den här filmen inte lyfter till ett toppbetyg. Historien knyts ihop lite väl väntat och struntar i att göra nytt av det gamla vilket får mig att i efterhand glömma vad som sagts.

Vilket i och för sig är skrämmande likt bråk jag själv har haft.

Premiär på Netflix 5 februari.