Det börjar som ett gammalt hederligt filmmys. Matinékänslan sprider sig i sinnet när duken öppnar berättelsen med en storslagen vy över ett exotisk resmål, i det här fallet Jerusalem där den fiffige detektiven Hercule Poirot knäcker en knivig deckarnöt.

Jag gonar ner mig någon extra decimeter i biostolen, stoppar in en portionsprilla och låter filmarbetarna göra sin sak. Och de gör det bra. I alla fall i början.

Och bildarbetet är rakt igenom stiligt.

Regissören och huvudrollsinnehavaren Kenneth Branagh är onekligen på mammas gata här. Vi vet att han gillar sin brittiska kultur. Han är ju kunglig hovleverantör av Shakespeare-adaptioner, där debutregin Henrik V (1989) är det främsta verket hittills (en härligt heavy metal-tung drabbning på vers). Branagh har sedan dess jobbat sig igenom stora delar av nationalskaldens samlade verk, och ger sig nu alltså på en rojalistisk anglofils andra självklara anhalt, Agatha Christie.

Mordet på Orientexpressen har filmats/televiserats några gånger men störst genomslag hade ändå Sidney Lumets version från 1974, där man hade proppat tåget fullt med mogna stjärnor som Ingrid Bergman, Jaqueline Bisset, Sean Connery, John Gielgud och Lauren Bacall – ja alla var kort sagt där.

Så även i 2017 års upplaga. Vilket Branagh gör en lättare skojfrisk metasak av. Många är nämligen scenerna under introduktionsfasen då kameran tar rygg på en aktör, som stannar upp, och sedan i en teatral 90-gradersvändning visar upp sin kända profil. Det är potentater som Johnny Depp, Penelope Cruz, Derek Jacobi, Judi Dench, Willem Dafoe och så även (lite överraskande) den gamla 80/90-talsstjärnan Michelle Pfeiffer – som med tanke på att hon också syns i bioaktuella Mother! nu verkar ha en liten revival.

Intrigen är inte mer inspirerande än ett parti Cluedo. Någon blir mördad. På ett tåg. Och den självgode Poirot rycker ut.

Även vi som läste boken för cirka hundra år sedan kommer nog ihåg hur den här klassiska deckarnöten knäcks, så att kalla detta förutsägbart vore ju i att fara med en underdrift, men problemet ligger inte där, utan i hur odynamiskt filmmakarna förhåller sig till materialet.

Vilket inte är ovanligt när det gäller just filmade deckargåtor signerade Agatha Christie.

Vi får en medvetet maläten men spännande upptakt, följd av en underhållande presentation av alla karaktärer. Man bullar kort sagt upp för en celebritets-strösslad filmfest – och drar sedan i den dramaturgiska nödbromsen. Mordet utförs och efter det återstår en räcka tradiga förhör där frågetecken ska rätas ut. Den namnkunniga ensemblen försöker skaka liv i sina stela repliker, som är designade för att leda den självgode mästersnoken fram till gåtans lösning. Musealt, sa Bull.

Gänget hade säkert roligt när de genomförde den här lajven framför kameran men i biosalongen sänks förväntningarna successivt, tills det att alla frågor är besvarade. Alla utom den viktigaste: Är vi inte framme snart?