Mot sin vilja kallas han Nitram, pojken som älskar smällare. Han som alltid varit lite eljest, haft det svårt i skolan och som är ohyggligt ensam. Var öknamnet kommer ifrån talar inte filmen med samma namn om, men efter ett tag klarnar det. Det är Martin baklänges, och förstås kväve, som får smällare att gå av.

Han som kallas Nitram lever kanske inte sitt liv baklänges, men särskilt mycket framåt går det inte. Han är i 20-årsåldern och bor fortfarande hemma hos sina föräldrar, med sjukpension på grund av psykisk ohälsa. 

När han inte dräller runt och skjuter smällare erbjuder han sina gräsklippartjänster i kvarteret. De flesta dörrar smäller snabbt igen framför Nitram, tills han knackar på det enorma och misskötta hus där Helen bor. En excentrisk 50-åring, arvtagare till ett lottoimperium, som förutom sina hundar och katter är lika ensam och utstött som Nitram. Hon är besatt av gammal Hollywoodfilm och av bilar, och de blir osannolikt nog bästa vänner. 

På samma stillsamma sätt som Gus van Sant skildrade en skolskjutning i ”Elephant”, rör sig ”Nitram” långsamt men oundvikligt mot berättelsens explosion. Filmen befinner sig både visuellt och känslomässigt lika mycket i periferin som huvudpersonen gör. ”Nitram” vägrar att frossa, det är en närmast asketisk behandling av den verkliga historien och så fort ett vapen åker fram klipps det. 

I en intervju säger manusförfattaren Shaun Grant att han inte ville nämna förövaren vid namn, för att undgå en fixering vid en av Australiens mest avskydda personer. ”Nitram” vill lyfta blicken från det enskilda och se generellt på problemen ensamhet, vilsenhet, inlärningssvårigheter, aggressivitetsproblem och inte minst: tillgång till vapen. 

Det konstnärliga och moraliska valet att inte vältra sig i absurditeter och våld är hedervärt i sig, men Port Arthur-massakern bestod ändå av en rad enskildheter. Depression, dödsfall och det faktum att Helen testamenterade en förmögenhet till sin unge vän, vilket fick honom att gå från utstött till stenrik med hybris. Till och med ytlig research om massakern målar upp en ganska osannolik historia som får verkligheten att överträffa dikten. Att vännerna brukade proppa bilen full med djur när de skulle ut och roa sig, till och med en liten ponny, eller att Helen hade en mamma som satt invalidiserad och vanvårdad i köket. 

Caleb Landry Jones i huvudrollen lyckas dock spela fram historiens komplexitet. Naiv och oskuldsfull i ena stunden för att plötsligt bli beräknande och aggressiv i nästa. Som skådespelare har han liknande kvaliteter som en Philip Seymor Hoffman eller Jesse Plemons, han är både besvärande och älskvärd. Judy Davis som den sammanbitna modern imponerar också genom att vara bitter, föraktfull och kärleksfullt orolig på samma gång.

Även om många pikanta detaljer är utelämnade, är det de små som räknas och som vittnar om en säker regissör. En inledande middagsscen, fåordig och till synes enkel lyckas på någon minut berätta om den såriga relationen till mamman vars föräldraskap varit en ständig kamp, och den lika kärleksfulla till pappan som utåt vägrar erkänna att det är något annorlunda med sonen. 

Jag inser att jag förstår och sympatiserar med dem alla. En uppvisning i nyans, trots det avskalade formatet och det ohyggliga brottet.