Filmskaparen Jordan Peele har mycket att säga. Framför allt att allting förr eller senare blir content och underhållning. Vi är drillade i att göra vår vardag Instagramvänlig, omvandla trauman till sommarprat och se personliga katastrofer som lärdomar vi kan köra TED talks på.

Allt detta ska in i ”Nope”, tillsammans med en schimpans som tappar det, svart representation i filmhistorien och om hur vi väljer händelserna som definierar storyn om oss själva.

Här finns bombastiska scener och häpnadsväckande specialeffekter. Filmreferenser staplas på varandra. Peele kastar slängkyssar åt Spielberg, Hitchcock och (förhoppningsvis ofrivilligt) Shyamalan och passar också på att dekonstruera westerntraditionen, den vita hjälten som stirrar faran rakt i ögonen, när han ändå håller på.

Det blir mycket på en gång.

I centrum står Otis ”OJ” Haywood Jr. (Daniel Kaluuya) som tagit över ranchen och familjeföretaget efter pappans plötsliga död. Rastlösa systern Emerald (Keke Palmer) är inte mycket till hjälp. OJ har därför ensamt ansvar för hästarna som ska matas, ridas och stunt-tränas för att hyras ut till filmer. Han trivs inte. Han må vara bra på djur, men inte människor och framför allt inte business. Företaget är nära konkurs.

Så dyker en illasinnad entitet upp på himlen. Ett ”dåligt mirakel”, som OJ säger. Om man inte kan fånga det på bild och få pengar för det, vill säga – i så fall är det ett bra mirakel.

Handlingen är egentligen inte mer komplicerad än så. Men Peele är inte en filmskapare som nöjer sig med yta, varenda filmruta är fylld med mening. Inte för att det förvånar, med ”Get out” och ”Us” har Peele utvecklat både skräckgenren och traditionellt filmberättande genom rik symbolik och samhällssatir. ”Nope” kan bäst beskrivas som en spännings-sci-fi-satir, som inte ger svar på alla ställda frågor – det är svårt att se hur det ska hinnas med på två timmar och en kvart.

Filmen inleds med ett varnande bibelcitat där Gud hotar människan med att göra henne till ett skådespel (Nahum 3:6) som det yttersta straffet. Till syvende och sist är detta som filmen handlar om: om hur vår blick dras till faror, hot och spektakel för underhållning och provokation. Kanske bibelns ord besannats? Det känns därför som en ironi att hävda att ”Nope”, i all sin visuella prakt, vill för mycket.