Bara engelsmän kan få resten av världen att älska sin överklass. De torra snorkigheterna i tv-serierna Downtown Abby och Herrskap och tjänstefolk, för att inte tala om de invecklade societetsreglerna som bryts på ett klädsamt vis hos Jane Austens ”rebeller”. Få saker är så upphöjt mysiga som gentlemen, baroner, lorder och ladies med torr humor, grundmurad självkänsla och miljarder på banken.

I dokumentären Nothing Like a dame samlas fyra av brittiska Kungahuset adlade damer (knighted Dames) i en trevlig stuga på landet. De är kända, älskade skådespelare som brukar träffas där och dricka te, prata gamla minnen och slänga käft. Nu har Notting Hill-regissören Roger Michell lyckats ta sig in i det exklusiva sällskapet med en kamera, och fått de fyra legenderna på band.

För en svensk publik är kändisordningen Judi Dench, Maggie Smith, Eileen Atkins och Joan Plowright. De har gjort tv-serier, film och hundratals timmar på teaterscenen. De har varit gifta med typer som Laurence Olivier, de har varit i Hollywood, de har utstått skönhetshets och flagrant sexism och de har otroligt mycket att säga om skådespeleri.

Filmens upplägg är så förbluffande enkelt att det nästan är en förolämpning. Michell har helt sonika satt damerna vid ett bord i trädgården och sen har de börjat prata. När det börjar regna går de in och sätter sig vid ett annat bord och fortsätter. Men som de pratar! Och skämtar! Dench, Atkins, Smith och Plowright är helt enkelt hysteriskt roliga. De har den brittiskt lakoniska självsäkra stilen där bitska men ändå självironiska kommentarer levereras med perfekt timing.

Med ålderns rätt driver de med allt. Om männen som söp, om dåliga prestationer och om scenskräck och dödsångest. Ibland bryter Michell in med ospetsiga frågor som ”talk a little bit about working with your husbands” och då skruvar de lite på sig, utbyter menande blickar och börjar sen skämta och minnas igen.

De mysiga samtalen om gamla minnen varvas med ett rikt arkivmaterial. En superung Judi Dench som statist någonstans, halvlyckade tv-serier, legendariska uppsättningar av Shakespeare med tillhörande skvaller om till exempel Anthony Hopkins.

En mer tendentiös filmare hade kanske fokuserat på ”hur det är att vara kvinna i den hårda film- och teatervärlden”. Givetvis handlar filmen om det, eftersom det är vad de fyra skådespelarna varit med om, men det är snarare ett självklart antagande, en icke uttalad utgångspunkt. Nothing Like A Dame präglas framförallt av en respekt för de fyra yrkespersonerna som är sprängfyllda av erfarenhet och humor.

När Judi Dench i slutet reciterar Prospero i Shakespeares Stormen blir Nothing Like a Dame mer än en brittiskt trevlig och underhållande hyllningsfilm till fyra välbeställda damer som dricker te. Lika enkelt som filmens upplägg läser hon de kända raderna. En svindlande vacker hyllning till teatern, konsten, poesin och det mänskliga livet som är så stort och så litet på samma gång:

We are such stuff

As dreams are made on; and our little life

Is rounded with a sleep.