M. Night Shyamalans filmer hänger ofta på slutscenerna. Den stora finalen, där skynket dras undan och visar vad som egentligen händer, är det som i slutändan gör filmen till en wow-upplevelse eller bara ett ”meh”. Som perspektivskiftet i debuten Sjätte sinnet (1999), den mest kända av hans 14 filmer.

I Old är twisten mindre dramatisk, snarare liknar den en Agatha Christie-roman: en grupp människor hamnar på en isolerad plats och förlorar livet en efter en. Nej, det är inte en spoiler för filmens handling är en tydlig, utrullad matta rätt ned till helvetets grindar. Spänningen ligger inte i vad som ska hända utan vem som ska dö härnäst (och vissa gör det på explicit våldsamma sätt).

Shyamalan kan vara minst sagt ojämn. I bästa fall är han en överraskande sagoberättare. I sämsta fall serverar han en kitschig huvudvärk av övernaturliga hot och förvirrande sidospår. Men han är duktig på att skapa spänning och det är detta som hindrar betyget från att sjunka till absoluta botten.

Spänningen kickar in redan då gifta paret Guy (Gael García Bernal) och Prisca (Vicky Krieps) anländer till ett semesterparadis med sina två barn, 11-åriga Maddox och 6-åriga Trent. Äktenskapet knakar och Priscas sjukdomsdiagnos har adderat stress. De behöver prata ut ordentligt och hoppar därför på den lismande hotellmanagerns (Gustaf Hammarsten) förslag om en hemlig strand för bara ”speciella gäster”.

Men så väldigt hemlig är den inte, dit kommer också ett par andra gäster från hotellet. Sedan dröjer det inte många minuter innan hemskheterna börjar. Alla på stranden verkar åldras i en alarmerande hastighet, ungefär två år i timmen. Inte nog med det – det går inte att ta sig därifrån. De är fast i snabbspolningsläge.

Att filmen baseras på en grafisk roman (Sandcastle” av Pierre Oscar Levy och Frederik Peeters) och inte Shyamalans egen idé kan förklara det raka berättandet, befriat från onödiga berättelseförgreningar. Det förklarar däremot inte irriterande detaljer som varför läkaren Charles (Rufus Sewell) yrar om en gammal film med Marlon Brando eller varför vissa av gästerna åldras dramatiskt medan andra knappt får en rynka.

Men, men. Det är ändå småsaker jämfört med den överväldigande löjligheten i det hela. Detta är en såpopera, komplett med överdrivet skådespeleri, onaturliga repliker, irrationellt handlande och en tydlig skurk.

Och precis som en såpa pågår den alldeles för länge.