Paris 13:e arrondissement, också kallat Les Olympiades (vilket även är originaltiteln), är en stadsdel känd för sin unga multi-kulti-befolkning och höga hus – i ett av dem senare bor Emelie i sin mormors lägenhet. Emelie är en ung kvinna med skarp tunga och jobb på ett callcenter där hon får sparken för att ha förolämpat en kund. För att dra in pengar skaffar hon en inneboende, vilket råkar bli den unge läraren Camille och de två blir tämligen omgående knullbos – till dess att Camille tycker att de börjar bli för tajta och deklarerar att de ska sluta ha sex.

I samma stadsdel möter vi Nora, en aningen äldre (30-nånting) kvinna från Bordeaux som kommit för att återuppta sin universitetsutbildning men snart hamnar i trubbel och istället börjar jobba på en mäklarfirma, där även Camille har tagit anställning för att försörja sig under tiden han ska skriva den där avhandlingen som aldrig blir skriven.

En trio bildas, sammansvetsad av pilskhet, svartsjuka och en hel andra knepiga känslor.

Låter det rörigt? Det är det inte. Det är ju ändå Jacques Audiard (regi och manus) och Céline Sciamma (manus) som håller i trådarna.

Precis som i Audiards alla filmer flyter berättelsen fram som en ostoppbar självklarhet. Den vardag som kan passera obemärkt i de flesta andras händer får hos Audiard liv och pregnans; och för oss med fast hand in i rollfigurernas liv. Och kanske kan man tillskrivna Sciamma den extra sensuella tonen, den oneurotiska hållningen till sex.

Oavsett vem som är källan är det upplyftande att se den nyanserade iscensättningen av den där aktiviteten som alldeles för ofta antingen göms under orealistiskt skylande lakan eller smackas upp på duken som gynekologiska fallstudier.

Här är sex kul, njutningsfullt, ansvarslöst, allvarstyngt, krångligt och lätt som en plätt. En del av livet. Viktig men inte livsavgörande.

Tacksamt nog bryter även Audiard/Sciamma de gamla reaktionära filmreglerna genom att skildra en ung kvinna som lever ut sin sexualitet i ivrigt Tindrande, utan att hon på ett eller annat sätt bli straffad för det.

Jacques Audiard har som få andra rört sig friktionsfritt över genre- och humörgränser. Har gett oss mästerliga verk som Rust and bone, En profet och Dheepan. Céline Sciamma är inte långt efter med titlar som Porträtt av en kvinna i brand, Girlhood och Tomboy.

Med tanke på att dramat är skapat av två av Frankrikes absolut främsta filmmakare var förväntningarna naturligtvis skyhöga (det svartvita fotot och triangeldynamiken mellan Nora, Emelie och Camille får även den gamla franska klassikern Jules & Jim att röra på sig i referensramen) men riktigt de höjderna når inte Paris 13:e.

Samtidigt har duon en extremt hög lägstanivå, vilket gör att deras lättsamma skapelse är mer sevärd än det mesta annat på repertoaren.