Var ska vi bo någonstans? Frågan har jagat mig hela mitt vuxna liv. Utan en rik släkt eller en fast anställning kommer jag fortsätta sova på tillfälliga adresser tills jag dör på någon annans soffa. Jag, resten av min generation och våra barn.

Om detta handlar den svenske filmaren Fredrik Gerttens nya dokumentär Push, dagens hyperkapitalistiska bostadsmarknad som skapat en global kris.

Man brukar tala om gentrifiering när hipsters med vitare hud flyttar in i ett fattigt område, då de lokala caféerna ersätts av Starbucks och människor snart tvingas flytta för att ge plats åt en rikare klass. Men i London har hela områden som tidigare var levande mötesplatser förvandlats till små spökstäder eftersom ingen har råd att bo där. Och det är hela poängen. Byggnaderna är en lönsammare investering om de fortsätter stå tomma.

Gertten, som tidigare exponerat Banan-jätten Doles smutsiga arbetsvillkor i Bananas!* (2009) och den oroväckande trenden där stadsplanering anpassar sig efter bilkörning i Bikes vs cars (2015), ställer med Push in siktet på multinationella aktörer som Blackstone – våra nya hyresvärdar som tack vare stillastående löneutveckling och en oreglerad marknad kunnat köpa upp fastigheter runt om i världen, driva upp hyrorna och tvinga ut folk på gatan.

Stort tack till de makthavare, inte minst i Sverige, som låtit enorma kapitalfonder ta över bostadsmarknaden. Det är nästan imponerande hur enkelt man kan blåsa sina medborgare.

Gertten syns inte mycket själv i Push utan följer Leilani Farha, FN:s specialist på rätten till bostad. Hon blir märkligt förvånad över att enorma multinationella företag skiter i mänskliga rättigheter, och försöker med en dåres envishet övertyga makthavare om krissituationen. Ingen lyssnar på henne. I en tragisk scen levererar hon ett brandtal framför FN:s delegater som sömnigt scrollar igenom sina telefoner och inte kunde bry sig mindre.

Farha reser runt i världen och besöker Berlin, Uppsala och London, där ett stort antal fastigheter köpts upp av kapitalfonder eller oljeprinsar.Gertten och Farha möter överlevande från branden i höghuset i Grenfell i London, ett område i förändring där de rika håller på att tränga undan de med lägre inkomster. Inte helt otippat måste de som klarat sig från branden (från den fattiga sidan) hitta nytt boende på egen hand. På annan plats i landet om så behövs. Farha träffar folk som ockuperar byggnader, en motståndshandling som verkar oundviklig om utvecklingen fortsätter åt samma håll.

De intervjuar också den italienske Gomorrah-författaren Roberto Saviano, som förklarar hur pengar från organiserad brottslighet blandas med kapital från den globala bostadsmarknaden i skatteparadis. Pengar från trafficking, knarkhandel och mord tvättas och injiceras tillbaka i våra samhällen genom fastighetsjättarna men blir omöjliga att spåra.  

Push är en global angelägenhet, men för en svensk blir den mest brännande när Farha besöker Uppsala och Stockholm, där hon häpnar över hur svenska politiker tillåtit Blackstone att köpa fastigheter, trots att vi tidigare haft ett så starkt skydd för rätten till bostad.

”Det är inte realistiskt att köpa tillbaka något”, svarar stadsdelsdirektören Fredrik Jurdell undflyende när Farha pressar honom.

Mot slutet av Push kommer en strimma av hopp, då Farhas enträgenhet äntligen får visst gehör.

Ändå är det svårt att vara optimistisk. Den större frågan i Push är: ”Vem har rätt att bo i en stad?” Gertten visar med allra största tydlighet att bostadskrisen kräver radikala åtgärder om städer ska kunna fortsätta fungera som mötesplatser.