Det börjar med ett slumpartat möte på gatan och slutar med en force majeure. Woody Allens femtionde film handlar om ödet. Hur mycket av det styr vi själva över? Svar: inte mycket alls.

Hemmafrun Fanny var idealistisk bohem en gång i tiden men numera miljonärshustru med glassig våning, hembiträde och gods ute på landet. När hon stöter på författaren och romantikern Alain så vaknar både gamla och nya känslor till liv och de båda inleder en affär, något som får Fannys kontrollerande make Jean att se rött.

Men Jean är inte en man som konfronterar, inte heller accepterar. Tvärtom så är han van att få som han vill. Antingen genom pengar eller makt. Hans sätt att ”lösa situationen” är därför att manipulera sin frus känslor. Alltså, styra ödet.

”Slumpen avgör” både känns och ser ut som en klassisk Woody Allen-film även om alla pratar franska. Här finns de vanliga smakfulla överklassmiljöerna, en intellektuell huvudperson och snackiga promenader genom stadsparker i vacker höstskrud.

Att Allen är mer intresserad av en filosofisk diskussion om livets förgänglighet och människans litenhet snarare än, säg, en psykologisk djupdykning i ämnet otrohet, är också typiskt. Precis som titeln lyder är det slumpens roll i mänskliga möten som roar honom, snarare än de mänskliga mötena i sig.

Auteuren närmar sig nittio år och kanske känner han att han inte längre behöver uppfinna något nytt, inte längre har något att bevisa. ”Slumpen avgör” är å ena sidan en påminnelse om att den Allenska filmformeln stått sig genom decennier, även om dialogen är mindre snärtig än den än gång var.

Men filmen är på samma gång en repris av saker vi sett förut och dessutom ganska många gånger. Om än aldrig i parisisk prakt.