”Stammisar” påminner om Richard Linklaters stilbildande indiekomedi ”Slacker” (1990), som utspelades bland bohemiska konstnärer i Austin, Texas. Berättelsen hoppade raskt runt mellan olika original. ”Stammisar” använder samma koncept, men med ett gäng irriterande ungdomar i Stockholms innerstad som inte har någonting att säga om varandra eller sig själva.

Kompisduos, par och ex som snackar om relationer, förälskar sig, gör slut eller blir nobbade. Perspektiven skiftar från en grill i Zinkensdamm, barerna vid Mariatorget, Kinarestaurangen på Åsögatan… Det varma fotot visar Stockholm city från sin vackraste sida.

Synd bara att dialogen i ”Stammisar” är så pinsam att man ofta vrider sig av sekundärskam. I jämförelse med andra sommar-Stockholms-skildringar som ”Stockholm Boogie” eller ”Babylonsjukan” (som båda har sina svagheter) är ”Stammisar” långt mer plågsam.

En stor anledningen är att manus är skrivet på rim. Eller i värsta fall nödrim, där varje replik av oklar orsak måste sluta på samma ändelse som den tidigare. Tvångsrimmandet gör skådespelarna självmedvetna, vilket får den redan stolpigt skrivna dialogen att halta, snubbla och falla med fejset ned i asfalten.

Det är få i ensemblen som faktiskt klarar av att säga sina repliker utan extrem ”cringe”-faktor. Rapparna Jelassi och Parham har en slags komisk tajming i leveransen. Annars har de unga talangerna svårt att hitta ett flow som får deras möten att framstå som det minsta genuina. Men det ska de inte heller lastas för hårt för.

”Stammisar” handlar om relationer, men har absolut noll dramatik mellan de märkligt rollbesatta paren. Männen skildras som kastrerade clowner utan charm som inte kan hantera kvinnor, ofta framställda som bitchiga sexmonster.

För att marknadsföras som en svettig film om kåta människor är ”Stammisar” påtagligt osexig.

Mot slutet hämtar sig stämningen lite, då en nydumpad kille träffar en tjej på houseklubb och bristen på dialog faktiskt får atmosfären att tätna lite under ett par heta minuter på dansgolvet. Men i stället för att gå hem och ligga misslyckas paren nå fram till sex eller ens lite hångel. Antingen gnäller de över ett ex, eller så gör de slut, eller misslyckas med sina raggningsförsök.

Banala sägningar om att Tinder är ytligt och att ”ingen vill vara ensam” duger inte som förklaring till varför någon skulle vara intresserad av det här.

Titeln ”Stammisar” är också svårbegriplig i sammanhanget. Någon ber om ”det vanliga”, men för det mesta är kopplingen mellan rollfigurer och platserna de hänger på obefintlig.