Stockholmssyndromet är en lika känd som uttjatad term. Fenomenet där den tillfångatagne börjar sympatisera med tillfångatagaren används idag mer som ett skämt, ungefär som uttrycken ”den svenska synden” eller ”Nordens Venedig”. Någonting som en gång i tiden satte Sverige på kartan men som inte längre betyder någonting särskilt. Snarare ett ord man kan dra till med när man pratar om ”Skönheten och odjuret” i lättsamt analytiska termer eller om man ordskojar om huvudstaden i någon reklamfilm.

Kanske är det därför regissören Robert Budreau valt att gestalta uppkomsten av termen på detta vis, som en tunn och ospännande dramakomedi?

Rånaren Kaj (Ethan Hawke) är inte den Janne Olsson vi lärt känna genom nyhetsbilder och reportage. Istället är han en storstadscowboy i skinnbyxa och filthatt som glider in på Kreditbanken med ett maskingevär och några enkla krav: en miljon i dollar, en likadan bil som Steve McQueen kör i ”Bullitt” och att hans bästa kompis Gunnar Sörensson släpps fri från fängelset. Han tar tre personer som gisslan och under sex dagars barrikadering och förhandling med inte bara polisen utan också statsminister Olof Palme, ger rånarna upp.

Historien om Norrmalmstorgsdramat 1973 är känd och har berättats flera gånger, både i fiktiv och dokumentär form. Den senaste stora satsningen var SVTs ”Norrmalmstorg” 2003, med Shanti Roney som Clark Olofsson.

Det som har fascinerat filmskapare (och fortsätter att göra det, uppenbarligen) är inte brottet utan det mänskliga dramat. Vad hände mellan rånare och offer under de sex dygnen då de satt isolerade? Hur kunde offren, i synnerhet den 23-åriga Kristin Enmark, ta rånaren Clark Olofsson i försvar?

Kanadensaren Robert Budreau är inte gammal nog att ha en egen koppling till dramat (han är född 1974), vilket kanske är en förklaring till distansen som finns i filmen. Redan i början klargörs att historien är baserad på ”absurda men verkliga händelser”. Det är som om han inte tror på dem själv. Det gör knappast filmpubliken heller: Polischefen (Christopher Heyerdahl) och Olof Palme (Shanti Roney!) är karikatyrer av den disciplinerade, känslomässigt återhållsamma svensken. Den kidnappade tvåbarnsmamman Bianca (Noomi Rapace) går från rädsla till sexuell attraktion när Kaj sjunger en Dylanlåt tillsammans med Gunnar. 

Mitt i allt detta pajiga finns dock en värme som höjer betyget. Ethan Hawke med sitt evigt pojkiga ansikte växlar rörande mellan att försöka vara tuff och att avslöja sin mjuka, ömhetstörstande sida. Vi vet redan att han försöker dölja sitt verkliga, mindre intressanta jag. Han bär peruk och vill köra bil som Steve McQueen. Han vill vara en farlig bandit, någon man respekterar. Men inte ens hans bästa kompis Gunnar har särskilt höga tankar om honom.

I en fin scen där Kaj är medveten om att valvet är avlyssnat bräker han på om hur han, helt egoistiskt ska äta ett päron utan att dela med sig minsann. Detta medan han skär päronet i flera delar som han sedan delar ut.

Det är naturligtvis detta som vi som publik ska sympatisera med, drabbas av ”stockholmssyndromet” av, precis som den kidnappade Bianca gör.

Men detta blir aldrig en aha-upplevelse. Kaj är för töntig och Bianca är en oklar figur utan personlighet. Varken en psykolog eller ens en sensationsjournalist skulle acceptera detta som en trovärdig illustration av stockholmssyndromets uppkomst.