Att Suedi har premiär samma höst som tv-serien Deg är enbart ett olyckligt sammanträffande. Premissen är besvärande snarlik: en fattig person hittar en hög med pengar och försöker tvätta dem. Men där stannar likheterna. Manuel Concha gör en skruvad heist-film med värme och humor och berättar också om längtan efter att bli accepterad som svensk på riktigt.

Mahmod är en riktningslös snubbe från Sollentuna som när en dröm om att bli suedi. När han ramlar över 90 miljoner i skogen har han äntligen möjlighet att finansiera sitt projekt att bli svensk på riktigt. Med hjälp av talpedagog, bluffkontor, namnbyte, blå linser och köp av mönstrade strumpor kvalar han in så pass i den svenska överklasskulturen att han lyckas komma in på krogen och får en svensk tjej. 

Allt är frid och fröjd i den med kontanter hyrda Lidingövillan tills Riksbanken annonserar att sedlarna ska bytas ut. Mahmod måste försöka tvätta sina miljoner på under två veckor. Till råga på allt ska han snart gifta sig, men när ingen längre vill ta emot hans vanliga sedelbuntar är det överdådiga bröllopet hotat. 

Suedi är charmigt slumpartad. Stilen och känslan för tankarna till bröderna Coens Burn after reading, eller tv-serien Arrested development. Styrkan ligger i manuset med sina vändningar, skarpsynta detaljer och det omsorgsfullt utmejslade och absurda persongalleriet. På ytan är alla klichéer, men en sann komiker vet att det blir roligast när karaktärerna har oväntade djup. När en arketyp bryter mot våra förväntningar. 

Den blonda fästmön är framgångsrik i jobbet och till synes en tillknäppt streber. Hon är också saliv-fobiker, dominatrix och har förtryckta rebelliska sidor. Den komiska energin och tajmingen mellan Kardo Razzazi och Agnes Lindström Bolmgren i huvudrollerna växer stadigt under historiens gång.

Suedi är berättarglädje och tramsighet men med en allvarlig botten. Razzazi och Lindström har dessutom en kader av svensk humorelit att spela mot: Suzanne Reuter gör dryg överklassdam, Göran Ragnerstam en petimeter-granne och Ann Petrén briljerar som excentrisk ”svensk moster” som Mahmoud hyrt från en statistförmedling.

Visst är det puttrigt och mysigt i överkant, men Manuel Concha gör faktiskt också plats för en vacker tanke om ett mer tillåtande Sverige. Den som lyser allra mest och konstigast är småfixaren Tan (Orchan Bicen), som talar i gåtor, levererar de viktigaste sanningarna och som faktiskt får komma med sista ordet.