Thalasso tar vid där den förra fejkdokumentären, Kidnappningen av Michel Houellebecq (2014) slutade. Där blev den franske författaren och provokatören kidnappad av en polskfransk familj med Jönssonligan-konnotation. Houellebecq trivdes rätt bra i situationen och föredrog den ”vanliga” familjens umgänge framför den franska parnassens.

I Thalasso är han inte kidnappad men väl tvångsplacerad på en hälsoinstitution vid Atlantkusten, ett så kallat thalasso-spa, för att om möjligt blåsa in lite friskt liv i hans kropp och knopp. Ingen rökning, inget vin och dietmat – det är för författaren vad kryptonit var för Stålmannen. Livshotande. I alla fall mentalt så.

Som tur är hittar han en annan intvingad kund/patient, även det en man som löpt gatlopp i franska medier, skådespelaren Gérard Depardieu – som visar sig vara en mer ärrad spa-besökare som vet hur man smugglar in vin och cigg, och tillsammans bildar de en pimplande och bolmande anarkistisk duo i en hårt kontrollerad miljö.

Nej, det är inte direkt ett verk i tiden. Två vita män i övre medelåldern som ondgör sig över världen, kommenterar kvinnors kroppar, och drygar sig på olika sätt. Två representanter för kulturvärldens dåtida makt, nu förpassade till ett hälsohem med kalla duschar och ännu kallare kryobehandling som, mycket symboliskt, får könsorgan att frysa, krympa – ramla av. Jo, en gång gick det faktiskt just så illa, berättar Gérard för Michel – precis när denne ska klämmas in i kryobehållaren, där temperaturen går ner till minus 70 grader.

Som sagt en gravt otidsenlig film, och bara därför rätt uppfriskande och gubbarna är faktiskt smått underhållande i sin fundamentala egocentrism. Ömkliga. En är stånkande fet, den andre krum och tandlös. Bokstavligen så. ”Det är svårt att äta kött med löständer men gåslever går i alla fall bra”, konstaterar författaren torrt. Men vältaliga. Som en mix av Simma lugnt, Larry och Lasse Åbergs Hälsoresan.

Det är väl inte helt orimligt att tänka sig att thalassos hårda renhetsregim är en metafor för det politiskt korrekta samhälle som de båda skyr. Sverige är värst när det gäller den saken, säger Houellebecq i en tidig scen, recyclad från Kidnappningen av Michel Houellebecq: En diktatur där man inte får tala eller tänka fritt.

Annars känns det mest som en halvt planerad improvisationsövning, utan större mål. Men okej, det handlar också om att åldras, som människa och som celebritet.

”Det hemska med att bli gammal är att man förblir ung,” säger Houellebecq, i en fin summering av känslan av att bli äldre. Han pratar om att döden inte existerar; tror på ”kroppslig återuppståndelse”, vilket är ett omöjligt begrepp som förvirrar såväl Depardieu som undertecknad. När författaren ska förklara börjar han gråta – och man anar att Döden ändå har en framskjuten position i hans inre.

Den självsäkerhet som genomsyrar provokatörens ofta insiktsfulla och underhållande litteratur står i båda filmerna i stark kontrast till den man han spelar fram/är i filmen. Här ter han sig som en bräcklig människa helt utan den (sexuella) dragningskraft som huvudpersonerna i hans romaner besitter. Inte heller intellektet ter sig lika skarpt eller vigt. Här vågar provokatören visa upp sig i hela sin skavda, skamfilade och sårbara uppenbarelse.

Vilket skiljer honom från många andra kverulanter. Det och den självironiska, lakoniska humorn som gör att man aldrig riktigt vet var man har honom, och som också gör Thalasso till en sevärd skapelse.