Det är något otidsenligt gentlemannalikt över den danske skådespelaren Claes Bang, en James Bond typ – agent med rätt att skjuta ett leende ur mungipan. Han gjorde internationellt genombrott som konstkuratorn i Ruben Östlunds Guldpalmsvinnare The square och fortsätter här i samma rollfack; som konstkritikern James, med glänsande backslick och skamfilad själ som dras in skumraskaffärer.

I startfältet ser vi också Elizabeth Debicki (Tenet) göra en mystiskt Mona Lisa-leende kvinna med många bottnar; ikonen Donald Sutherland som en erimitisk konstnär (vars verk har en tendens att brinna upp lite oftare än rimligt) och – som en härligt fet klick grädde på thrillermoset: Mick Jagger!

Den gamle rockgiganten gör en närmast cameoartad insats som får mig att inse att jag saknat det där gummiartade nu djupt fårade anletet, den karakteristiska stämman, den spensligt muskulösa heroinchick-kroppen som trots att den snart studsat runt i 80 år fortfarande verkar hysa energi nog att driva en mindre stad. Sannerligen dags att rota fram Nicolas Roegs kultklassiker Performance från 1970 där Jagger för första gången visade att han kunde fylla duken med depressivt stjärnsprakande karisma.

Nå, ursäkta det devota sidospåret, här gör han i alla fall en rik konstsamlare med dyrbar scarf runt halsen, en man som har allt men vill ha mer och som därför utpressar James att stjäla en målning ur ovan nämnda eremits gömmor. Sedan drar den dödliga dansen igång.

Den utanför Italien rätt okände Giuseppe Capotondi första engelskspråkiga film hade sin premiär på fina festivalen i Venedig vilket i sig ger en viss tyngd till proveniensen, men det vore på tok för mycket sagt att det är ett konstverk. Däremot en småmysig mix av neo-noir och svindlarhistoria där det enda man kan vara säker på, är att man inte kan vara säker på någonting.

Manuset delar ut falska kort, masker krackelerar och den till en början intellektuellt lekfulla stämningen, där det haglar konst- och kulturreferenser vid vackra Comosjön i Italien, övergår i sista akten i kalabalik och blodsoffer.

Se det som en underhållande betraktelse med Mr Ripley-vibbar – om girighet, moral (mest bristande sådan) och svårigheten att springa från sin historia. Visst kärvar det lite där mot slutet där alla pusselbitar måste pressas ner med våld för att den stora bilden ska fullbordas, men likväl är det charmigt och elegant på ett otidsenligt vis. Lite som Claes Bang.

Svensk premiär 22 mars, på vod.