Tänk Ken Loach gör Rännstensungar 2.0, i Florida, så hamnar du ganska tätt intill det här globalt hyllade amerikanska stycket socialrealism där Willem Dafoe gör sin Oscarsnominerade roll som den gode men luttrade motellmanagern Bobby.

Motellet ligger i Orlandos vindpinade och nedgångna utkanter, och är en temporär hemvist för hemlösa familjer som väntar på ett mer beständigt boende, som dock aldrig verkar komma.

Bobby och hans hårdhudade humanism i alla ära, men den egentliga huvudrollen heter Monee (Brooklynn Prince) – hon är en sexåring som drar omkring med sina jämngamla kompisar i den inte alls barnvänliga miljön och ställer till en massa hyss.

Med andra ord sådana där ungar som är stensmältande charmiga på duken men sannolikt vore rätt odrägliga att möta i verkligheten.

De är små hustlers, barn av sin tid, framförallt av sin miljö. Som små vandrande karbonkopior tar efter de vuxna, suger i sig i språkbruk, beteende, utan att förstå den underliggande innebörden, eller konsekvenserna av sitt agerande. Sällan har ett gäng mordbrännare tett sig så härliga…

Visst, Monee är en naturkraft men hennes roll är mer komplex och mer välskriven än så. Regissören och manusförfattaren Sean Baker vaggar in oss i en falsk trygghet som säger att Monee är en överlevare, att hennes tuffa attityd är själsdjup, men så i en scen, där hon börjar gråta, rasar illusionen, och vi ser henne som vilken liten sexåring som helst.

En sämre berättare hade upprepat den scenen några gånger, för att pressa mesta möjliga tårvätska ur publiken, men Baker låter det ske en gång – vilket gör scenen själsknäckande. En hård påminnelse om att det är ett barn det handlar om. Inte en vuxen, inte en tonåring, utan en sexåring som har mer skinn på näsan än vad som kan anses hälsosamt.

Det slitna motellet med de kantstötta människorna ligger som i en egen liten verklighet som bara ibland får besök från omvärlden. Vid ett tillfälle dyker det upp en potentiell pedofil, som Bobby jagar iväg, vid ett annat ser vi ett par som har kört fel när de skulle till Disneyworld, en sagoskimrande fantasivärld som ironiskt nog ligger precis bredvid.

Det är ingen överdrift att kalla det här Sean Bakers film. Han har inte bara skrivit manus och regisserat, utan har även producerat – och klippt. Detta beror sannolikt inte på att han har ett extremt kontrollbehov utan för att han verkar i en independentbransch som av tradition har lite pengar men mycket integritet.

Vill man berätta en liten historia om amerikansk fattigdom kan man inte räkna med att branschen slänger pengapåsar på en. Å andra sidan får man jobba i fred från klåfingriga finansiärer, och på sätt få göra sin egen film, precis som den var tänkt att bli.

Och bra blev det ju.

I och med framgångarna med The Florida Project har Baker hamnat i elitserien. Det ska bli intressant att se om han kan behålla sin raka ryggrad även nu när han ska upp och brottas med de stora branschdjuren.