Judd Apatow är känd för att upptäcka unga talanger, ta dem under sina vingar och rikta kameran mot dem. Som Seth Rogen i Knocked Up, Amy Schumer i Trainwreck Lena Dunham med tv-serien Girls. Vi har honom att tacka för mycket, men inte det stora antal slackerfilmer om en tröttsam mansbarnstyp som det är svårt att uppbåda intresse för igen och igen. The King of Staten Island med Apatows nya gunstling Pete Davidson är ytterligare sådan.

Scott (Davidson) är 24, bor hemma, driver runt och saknar både konsekvenstänkande och jobb. Pappa brandmannen dog i tjänsten (en sorglig erfarenhet Davidson själv delar med sin rollkaraktär). Scott har därför ingen en fadersfigur i sitt liv, någon som kan tala om för honom att rycka upp sig. Det räcker inte att hans mamma och syster gör det.

När mamman blir ihop med Ray (Bill Burr), den första mannen i hennes liv sedan hon blev änka för sjutton år sedan, reagerar Scott som ett barn. Han blir avundsjuk och vill sabotera. Det är en timme in i filmen. Då är det över 80 minuter kvar av Scotts självömkan och en rad konstiga, onödiga scener som ett rånförsök som går snett.

Filmens höjdpunkt är Steve Buscemi som är med i bild i sammanlagt fem minuter som luttrad brandstationschef som vet hur man handskas med ungdomar på glid (Trivia: Buscemi har varit brandman på riktigt, i New York).

En huvudkaraktär behöver inte vara sympatisk, det kan vara spännande att tänja på gränsen för publiken sympatier. Ta Amy Schumers rollfigur Amy i Trainwreck. Hon är genomjobbig, omogen och självisk person som helt saknar insikt i hur närhet fungerar. Men hon är också charmig, rolig och öm, man vill se hur det går för henne.

Judd Apatow har en förmåga att göra sina loserkaraktärer älskvärda, trots allt. Scott däremot är inte ett dugg engagerande, faktiskt riktigt ointressant. Personerna omkring honom, som hans mamma (Marisa Tomei) och syster (Maude Apatow) lyser mycket starkare och till skillnad från Scott önskar man dem väl.

Det är det största problemet. Det andra är att filmen inte kan bestämma sig för om det är en komedi eller ett drama, så det blir varken eller. Förutom under filmens sista (och bästa) tjugofem varmt dramatiska minuter då Scott, hör och häpna, inser att självständighet och att vara en del av en gemenskap kan vara både utvecklande och tillfredsställande. Wow.