En riktigt fet finne, stinn av gult var, kläms framför dina ögon. I närbild.

Nog för att det har passerat en eller annan miljon vidrigheter framför denna filmkritikers ögon men den där scenen går rakt in på topp-tio.

Vetskapen finns hos filmskaparna, att en sådan scen lär väcka en blaserad publik som sett det mesta. Vilket också är helt kongenialt eftersom The man who sold his skin handlar lika mycket om perception och bildkonst som om samhälleligt förtryck och flyktingskap.

Det är sannerligen en bildsmart film som leker med våra sinnen. Speciellt då synen. Ett motiv gömmer sig i ett annat, och avslöjas bara genom en tiltning av kameran, eller en långsam ut- eller inåkning. Det är illusioner som skapas och krossas i nästan samma andetag, en enkel form av bildmagi, skapad utifrån en omvittnat låg budget. Man behöver inte ha dataanimationer för att lura skjortan av betraktaren.

Och under den, skjortan alltså, har Sam en tatuering av ett visum. Ja, visumet täcker faktiskt hela hans rygg och är skapat av en megakänd konstnär, en demonisk Damien Hirst-epigon med kajaltunga ögonlock.

Sam är en spefull ung man som i ett ögonblick av kärleksrus, där han friar till sin flickvän på ett tåg, råkar uttrycka orden ”revolution” och ”frihet” – så i stället för bröllop blir det korsförhör i syriskt häkte. Han lyckas dock fly, tar sig till Libanon där han möter ovanstående konstnär som lovar att hjälpa Sam att fly till Europa – men bara om han upplåter sin rygg som tavelduk och sedan ställer sig till konstnärens förfogande.

Alltså ett slags Faust-upplägg där Sam är beredd att göra vad som helst för att komma till Bryssel dit hans älskade nu har flyttat, tillsammans med den EU-anställda man hon gift sig med under Sams frånvaro.

Men livet som tavelduk är inte riktigt så glassigt som Sam tänkte sig. Kultureliten är världsfrånvänd och girig, på både pengar och status, och tuggar i sig själar på samma sätt alla andra maktkoncentrationer gör.

Den tunisiska filmskaparen Kaouther Ben Hania har varit med ett tag i branschen men det här är bara hennes andra långfilm och man kan efter dessa två lugnt konstatera att hon är en hejare på att skapa spetsig dramatik, inbäddad i brinnande samtidspolitik. Skönheten och odjuren (2017), där en kvinna förtvivlat försöker anmäla ett sexuellt övergrepp i en patriarkal miljö, utspelar sig i Tunis under Jasminrevolutionen 2011, medan fonden bakom The man who sold his skin utgörs av det syriska inbördeskriget och al Assad-regimens repression. Även IS är med på ett hörn.

Det är dock två filmer med helt olika temperament. Debuten var hårdare och mer dokumentär (men så byggde den också på ett verkligt fall) medan det här i sina bästa stunder är en vass samtidspolitisk satir, där filmmakaren framstår som mer lekfull och självsäker. Kaouther Ben Hania behärskar båda uttrycken väl.

The man who sold his skin tävlar i Oscarskategorin Bästa internationella film och är hästlängder mer sevärd än Thomas Vinterbergs lätt pubertala En runda till. Men dansken lär nog tyvärr vinna. Trots den feta finnen.