Peder (Mikael Persbrandt) springer på sin gamla kärlek Hanna (Vanna Rosenberg) i ett julvackert Stockholm och båda känner en attraktion. Men ska man lämna ett trivsamt och okomplicerat äktenskap bara för att känslorna för ett ex blossar upp igen?

Med hjälp av en gammal bok om drömmar från 1500-talet hittar Peder ett sätt att båda äta kakan och ha den kvar. Han och Hanna kan mötas i drömmen, i den astrala dimensionen där medvetandet befinner sig medan kroppen ligger i sängen och sover. Ett sådant möte kan knappast räknas som otrohet, eller hur? Problemet är bara att sedan hålla isär drömvärld och verklighet.

Peter Dalle har regisserat, skrivit manus och spelar själv rollen som Hannas omtänksamma make. Att han är bra på skildringar av relationer, i synnerhet kärleksrelationer, har han visat många gånger. I Ogifta par – en film som skiljer sig (1997) och tv-serien Jävla Kajsa (1999) till exempel. Ofta skildras karaktärerna med mycket humor och en hyfsat icke-dömande blick. Så också här. Frågan om huruvida det är moraliskt okej att vara otrogen i drömmen är till exempel inte särskilt viktig, i stället är det frågeställningar som ”Är jag lycklig?” eller ”Fyller jag mina dagar med innehåll?” som tar större plats.

I filmen märks också Dalles kroniska förkärlek till samhällssatir och här är det Peders yngre riskkapitalistkollegor som är det primära målet. Slynglarna skjuter pilbåge på antika konstverk och investerar i hönor – rikedomen har gjort dem aningslösa och uttråkade. Lagom tramsigt, lagom kul. Men också med ett stråk av sorgsenhet – många gånger nuddar filmen vid temat ålderdom och Peder och Hannas historia är på sätt och vis en stilla undran över livets alla möjligheter som blir färre ju äldre vi blir.

Men humor och livsbetraktelser till trots går det inte att komma ifrån att filmen är slirig och på sina håll riktigt fånig. Relationsdramer med både komiska och övernaturliga inslag kräver en stark regissörshand, annars halkar man ned i både pajighetens och förvirringens träsk, vilket tyvärr är vad som händer i Tills solen går upp.

Det bästa sättet att se filmen på är därför att tänka att den är en julsaga. En kolhydratstung karamell som varken är söt eller smakrik men som kommit att höra helgerna till. När julen är över glöms den bort direkt.