Tiny Tim gick från att vara freakshowartist till att bli en av USA:s största artister. Hans TV-sända bröllop på Johnny Carsons talkshow överträffades bara av månlandningen i tittarsiffror. 1969 var Herbert Khaury, som tog artistnamnet Tiny Tim, överallt med sina ukulele och falsett-covers.

Den svenske dokumentärfilmaren Johan von Sydow öser på med intervjuer, arkivmaterial och animationer om artisten som dog på scen 1996. Tiny Tims dagboksanteckningar är voicade av hans spirituelle efterträdare, parodisångaren Weird Al Yankovic.

Dokumentären tecknar ett ofta tragiskt och väldigt amerikanskt öde om att starta på botten och nå toppen bara för att hamna på botten igen.

Det började i en olycklig barndom. Tiny Tims ultrakristna föräldrar tyckte inte om sonens okonventionella utseende och androgyna framtoning, men dessa ovanliga kvaliteter för sin tid blev hans största styrka.

Genombrottet kom snart efter det att han insåg att ”I have to sing like a sissy” och hittade sin patenterade falsettröst. Tiny Tims queera stil banade vägen för artister som David Bowie och Prince, argumenterar dokumentären, med visst fog.

Tiny Tim började på en freakshow men fick ett ordentligt skivkontrakt och började hänga med Bob Dylan, Andy Warhol och Frank Sinatra. Men mycket av framgången följdes av tumult. Han skilde sig, blev brädad av Donald Trump och snart började karriären gå utför. När han uppsvullen dör på scen är det med lite pengar på fickan.

Tiny Tims historia har många sedelärande exempel på artistyrkets fallgropar, inte minst hur publikens applåder kan vändas till att bli hånskratt.

Men de mörkare partierna av Tiny Tims framgång hade tjänat på att fördjupas. Som perioden när han rullade runt i groupies och pratade snusk med en 14-åring över telefon. Eller varför hans före detta fru sade att han saknade förmågan att älska? Hur påverkade han egentligen sin dotter? Hennes intervju är märkligt sparsmakad. Och vad exakt hittade FBI när de började bevaka Tiny Tim och hans managements kopplingar till Maffian?

King for a day är genomgående fascinerande ”det här kanske du inte kände till”-journalistik, men det är helt klart en dokumentär som kräver ett särskilt kalenderbitarhumör.

Johan von Sydow är medarbetare på SVT Kultur. Kristoffer Viita är frilanskritiker.