Runda kramgoa figurer är det gott om i barnfiktionen men det är få som likt Mumintrollen också hyser en försvarlig dos melankoli och ett slags fundamental existentialism – vilket gör dem till goda livskamrater även upp i vuxen ålder.

Det är klart att den biografiska filmen om dess moder, ikonen Tove Jansson, måste tampas med höga förväntningar – som bara delvis infrias.

Tove skildrar decenniet efter det andra världskriget då Tove Jansson gick från okänd, stretande konstnär till globalt ärad författare och hon visas upp som en driftig Pippilotta Rullgardina som har ”jag klarar mig själv” tatuerat i pannan.

Ja, både filmen och huvudpersonen är märkligt fria från rejäla konflikter. Nog skaver det lite här och där men aldrig så att sår uppstår.

Nå, det finns så klart en obligatorisk motpol, i det här fallet pappan, den kända skulptören som vill att Tove ska vara en riktig konstnär och inte ödsla värdefull tid på de där små figurerna. ”Det där är inte konst!”, utbrister han och får representera de som inte tror på Tove (vilka inte är många) men hans motstånd sporrar henne bara.

Och så väntar vi på framgången, den som vi vet kommer – en kunskap som ger oss den angenäma rollen som varandes bättre vetande än dåtidens trögskallar. Det är ett vedertaget grepp, eller kanske snarare själva grundstommen i alla biopics om gamla rebeller, som ger publiken den söta insikten att av att sitta på facit.

Med andra ord en konventionell film om en okonventionell författare och lebekvinna. Om Tove Jansson hade gjort filmen om sig själv, skulle den sannolikt haft skarpare hörn än så här.

Således något av en besvikelse, men man får väl skylla på allt förhandssnack om hyllningar och publikrekord. Det finns en hel del att gotta sig åt också, inte minst det att Zaida Bergroths regi och Alma Pöystis besjälade agerande ändå lyckas förmedla den lågmälda men ändå sprittande energin som Muminmamman utstrålade.

Men bäst är Tove i de små ögonblicken, i de frisinnade mötena med Tove Janssons två stora kärlekar, riksdagsmannen Atos Virtanen (Shanti Roney) och teaterregissören Viveca Bandler, som båda letade sig in i Mumindalens befolkning (Snusmumriken respektive Vifslan).

Precis som seriehunden Rockys skapare Martin Kellerman lät nämligen Tove Jansson sin bekantskapskrets ta form i serierna. Här fungerar filmen som en god guide till vilka verkliga personer som stått modell för figurerna i Mumindalen och vi får också veta att de två mymlorna Tofslans och Vifslans möte med draken är en metafor för het lesbisk sex – vilket ju gör läsningen av Mumins äventyr ännu lite roligare.

Detta är en lätt reviderad återpublicering av recensionen av Tove, som först publicerades i samband med att filmen invigde Göteborgs filmfestival 2021.