För sex år sedan dog Whitney Houston i badkaret på ett hotellrum i Beverly Hills. Hon var 48 år gammal och hade en gång i tiden världens starkaste och vackraste röst. Hennes debutalbum satte försäljningsrekord, och hon var bara 22 år när det släpptes. Allt som allt sålde hon 170 miljoner album under sin livstid.

Det är svårt att inte bli berörd av sångerskans snabba väg huvudstupa nedåt från den absoluta toppen. Filmen börjar med tidiga foton och korniga hemvideos på den lekfulla och vänligt leende flickan. Släktingarna intygar hur snäll och lydig hon var. Sedan kommer glansdagarna med fullsatta arenor, publikrekord och prisregn. För att sedan landa i bilderna på det magra vrak med suddig blick som kämpar för att hålla rösten stadig under en forcerad comebackturné.

Hennes öde känns sorgligt bekant, historien om framgången som kom för snabbt och självkänslan som försvann på vägen. Dokumentären ”Amy”, om sångerskan Amy Winehouse, berättar om ett liknande öde. Filmen om designern Alexander McQueens uppgång och fall går på biograferna i detta nu. ”Whitney: Can I Be Me”, en dokumentär uppbyggd kring hennes sista stora turné under 1990-talet, finns tillgänglig på Netflix. Där har regissören Nick Bloomfield för övrigt använt sig av mycket av samma material vi ser i ”Whitney”, men valt att fokusera mer på just självkänslan som försvinner.

I båda filmerna är en mänsklig tragedi som bevittnas. ”Whitney” känns olustig efter ett tag. Varför ska vi se på hemvideos där hon säger att Paula Abdul sjunger dåligt? Varför ska vi höra hennes väninna berätta om Whitneys sexuella aptit? ”En annan bild av Whitney”, står det i promotionmaterialet. Vilken bild då?

Det är faktiskt aningen svårt att förstå vilken historia regissören Kevin Macdonald vill berätta. I hans biopic ”The Last King of Scotland” (om Idi Amin) och dokumentärerna ”Marley” (om Bob Marley) och ”One Day in September” (om 1972 års olympiska spel i München) har han valt att betona subjektens politiska vikt. Han gör ett försök till det även här, där Whitney Houstons betydelse för svarta, i synnerhet svarta amerikaner, lyfts fram. Han visar på en svart musiktradition invävd i hennes karriär, från barndomens gospel till att sjunga nationalsången i 4/4-takt, vanlig i traditionell jazz.

Denna aspekt av hennes enorma kändisskap är intressant och mindre framhållen, i synnerhet som hon parallellt också beskylldes för att vara ”för vit” (På detta svarar hon ”Vad vill de att jag ska göra åt det?”). Jag uppskattar det, att försöka visa på att hon inte bara hade en av världens bästa röster, utan också var symboliskt viktig.

Men för att ha intervjuat så många nyckelpersoner i Whitneys liv känns dokumentären förvånansvärt tunn. Kanske just därför, för att de som stod henne närmast inte vill ”avslöja” det ena eller det andra om deras tragiskt förlorade släkting?

Det är givetvis svårt att komma en död person nära inpå, och kanske finns inte mer att säga än att hennes framgångar kom för snabbt och blev för stora. Hon gjorde också misstaget att involvera sin familj i produkten som var hon själv. Familjen blev hennes trygghet men samtidigt de som försökte vrida pengar ur ur den gudomliga rösten. En ytterst vansklig kombination.

Lägg därtill en osäker sexualitet och en längtan efter kärlek, trygghet och närvaro. Sedan tron på att detta fanns att finna i maken Bobby Brown som av allt att döma aldrig kunde hantera att stå vid sidan av sin frus framgångar.

Här finns också det sensationella ”avslöjandet”, om sexuella utnyttjanden inom familjen. Det backas upp av två släktingar, men eftersom både offer och förövare är döda finns inte mycket att säga om hur detta påverkat stjärnans liv. Bara spekulationer, som Macdonald lyckligtvis låter vara få. Men mycket annat känns lika snaskigt som skandalrubrikerna som kantade hennes sista år.