Manusförfattaren Diablo Cody vann en Oscar för dramakomedin Juno (2007) där Ellen Page spelar en gravid 16-åring som väljer att adoptera bort barnet istället för att göra abort.

Anklagelserna om ”pro life”-propaganda kändes lite överdrivna, även om filmens indiecertifierade gullighet var frustrerande manipulativ.

Förhandshyllade Tully känns i jämförelse som ett ordentligt preventivmedel. Åtminstone till en början. Charlize Theron spelar Marlo, som i inledningen är höggravid med ett tredje barn. Hon kastas snart in i ytterligare ett sömnlöst blöjbytarhelvete då hon och hennes schyssta man Drew (Ron Livingston) bestämt sig för att behålla det nya, icke planerade, barnet (tänk in en emoji som fundersamt kliar sig för hakan).

Montaget över hur fruktansvärt det kan vara att ta hand om en bebis är effektivt, och Theron är verkligen grym i rollen när hon likblek i ansiktet tvingas slicka röv i ett möte med sin sons rektor som menar att pojken har problem att anpassa sig till förskolan.

Tully tar verkligen till vara på föräldraskapets misslyckanden och ständiga söndersmulande av ens ego. Diablo Cody är också oefterhärmlig på att skriva kompakta repliker som ”Your twenties are great, but then your thirties come around the corner like a garbage truck at 5:00 a.m”.

Marlos brorsa erbjuder att betala för en så kallad ”night nanny”, som ser till att mamman får sova när bebisen vrålar sig igenom natten. Marlo tycker att det känns brackigt men går med på dealen efter att ha brutit ihop en gång för mycket.

Barnflickan heter Tully och är en ung tjej med mycket energi. Hennes smala kropp står ständigt i fokus, för att understryka Marlos egna kroppsnojor. ”Mom, what is wrong with your body?”, frågar hennes exempelvis dotter när hon tar av sig tröjan.

Men med Tullys hjälp lyckas Marlo få delar av livsgnistan tillbaka. Tully fixar allt med barnen, hon bakar muffins och tillfredsställer till och med Drew när Marlo känner sig för osexig. Det är kanske där Tully blir en riktigt intressant och utmanande film om identitetskrisen som följer med moderskap, och hur omöjliga alla förväntningar kring uppgiften är att leva upp till. Det är lika ofta underhållande som hjärtskärande.

Problemet är att filmen snart slår knut på sig själv. Utan att avslöja för mycket visar sig allt med barnflickan inte vara så bra som det verkar. Tully vill, och lyckas, skildra föräldraskap på ett nytt sätt, men slutet landar tyvärr i en konservativ och individualistisk läxa som dessutom är provocerande ologisk för resten av handlingen.

Det är synd på en annars så komiskt skicklig och empatiskt genomtänkt berättelse.