Atli har spelat in en sexakt med en annan kvinna än hans fru Agnes, sitter och tittar på den och är just i färd med att börja onanera när Agnes dyker upp bakom honom. Hon sparkar ut mannen ur hemmet och förbjuder honom att ha kontakt med deras gemensamma lilla dotter.

Knepigt läge, kan man tycka, men det är bara början. Bokstavligen. Snart presenteras vi för Atlis föräldrar, en kuvad pappa och en labil, intrigant mamma, som ligger i fejd med grannarna i radhuset bredvid – de senare tycker nämligen att de förstnämndas träd skymmer deras soldäck, och vill hugga ner det. Men det är mycket mer som skaver familjerna emellan. Klass, livsåskådning och inte minst val av husdjur, där kattmänniska står mot hund-dito. För Atlis föräldrar ligger också en sorg och skaver; den efter deras andra son som försvann spårlöst för många år sedan.

Samtidigt som Atlis dras allt djupare in i den här bisarra konflikten försöker han rädda sitt äktenskap.

Jo, det är lite för mycket stoff för en knappt 90 minuter lång film, vissa planteringar får aldrig spira och andra löses för lätt – dessutom framstår i princip alla inblandade som rätt osköna typer (utom möjligen Agnes) vilket gör mina sympatier hemlösa, men det är nog inget man ska fundera för mycket på. Kontraktet skrivs tidigt med publiken att detta är en skruvad sak, där man inte ska kräva för mycket realism eller närvaro.

Under the tree rör sig inte likt mången annan isländsk film inte ute på den karga landsbygden utan i mondän Reykjavik-miljö. Moderna människor med moderna problem, kan man tycka – likväl finns här en blinkning till, eller påverkan av, de gamla nordiska sagorna som berättade med en vindpinad lakoni om avundsjuka, maktkamp och brutal blodshämnd. Grundplåten till konflikt var den samma då som nu: När den närmaste sfären blir hotad, när någon sparkar oss i det mentala skrevet, krackelerar den ytligt pålagda civiliserade fernissan.

Men vägen till undergången är förrädiskt underhållande. Vilket är den här dramakomedins största förtjänst. Alltså hur den leder oss åt ett håll men sedan okuvligt drar åt ett annat och låter allt brisera i en blind frenesi.

Den här isländska fajten har jämförts med succén Bland män och får, och visst finns det även där en grundstory om trätande grannar. Men där 2015 års envig mellan två ”gammpojkar” vilade på en kärv men humanistisk feel good-bas, är det här en hårdare betraktelse av människodjuret och dess inneboende våldsamhet – som dessutom leder fram till Strindbergs gamla slogan, Det är synd om människorna.