Ursäkta en svordom i indiekyrkan men Greta Gerwigs kostymdrama är bitvis irriterande käckt.

Det ska erkännas att detta är den första gången som jag tar del av den romantiska berättelsen om Jo Marchs och hennes tre systrars öden i 1800-talets USA. Jo, författaren Louisa May Alcott är bekant men hennes mest kända roman (och alla dess film- och tv-versioner) har passerat detta psyke obemärkt.

En brist i referensramen? Absolut, men det ger också en möjlighet till ett filmtittande som står fritt från förutfattade meningar (i alla fall på storyn) vilket inte kan skada – om man ser till hur unisont hyllad denna Oscars-tävlare blivit.

Det här är nämligen överraskande frejdigt och käckt. Som ett utdraget och senkommet avsnitt av den gamla malätna (men då älskade) TV-serien Lilla huset på prärien. En Jane Austen för barn.

Kuddkrig, tisslande och tasslande – och vem ska gifta sig med vem?

”Överraskande” för att det är just den begåvade och fyndiga Greta Gerwig som står för regi och manus. Tidigare Gerwig-skapelser som Ladybird och Frances Ha (manus och huvudroll, en ljuvlig film) och rollprestationer i sambon Noah Baumbachs dramedier har cementerat henne som ett av de mest intressanta namnen i den amerikanska independentfilmen – och en mindre slående insats ändrar så klart inte på det (återigen: Unga kvinnor är gillad av i princip hela den amerikanska kritikerkåren, och Oscarjuryn) – men likväl: en besvikelse.

Mest oväntad är den käcka pippilottaviktualia-tonen som känns helt okarakteristisk för den annars lakoniskt underhållande Gerwig (det är ungefär som att Henrik Schyffert plötsligt skulle börja rabbla goa göteborgsvitsar).

Betygstrean är svag.

Men okej. Det är till stor del min besvikelse som talar. Om man ser det hela som en söt Hollywood-tårta för unga romantiker faller bitarna lättare på plats. Det är en så klart ett stadigt stycke filmhantverk, med elegant produktionsdesign och snyggt foto (även om fotografen är lite för kär i sin slowmotionknapp). Saoirse Ronan, Emma Watson, Laura Dern och alla de andra stjärnorna gör det dom ska, även om det ibland känns mer som att titta på ett stycke frejdig teatersport än ett kännbart drama.

Temat är dessutom aktuellt. Tidlöst. Det handlar kvinnors utsatthet i ett samhälle där mannen är boss och förmyndare, där en kvartett tjejer kämpar för att inte låta sig nötas ner av samtidens hårda könsnormer – men den kluckande och oväntat sentimentala stämningen stör ut mina vanliga mätinstrument.

Unga kvinnor-fans lär inte bli besvikna, alla andra kan med fördel istället avnjuta Greta Gerwigs insatser i hennes naturliga hipsterhabitat: som i Frances Ha, Mistress America, Wiener dog, Damsells in distress, och så vidare.