Manlig mystik. Thunder road på högsta när jag rullade fram – i pappas SAAB…

Även om the Boss (sicket fånigt smeknamn) inte är någon av mina absoluta favoriter är det lätt att radda upp en sjuhelsikes massa fantastisk musik som ändå utgjort soundtracket till (delar av) mitt liv.

Hela The River så klart, såg ju honom på Hovet den turnén 1981, de tidigaste hitsen som jag upplevde i retrospekt, Born in the USA och de andra örhängena från 80-talet och så den molokna plattan Nebraska – som blev min favorit efter det att Sean Penn gjorde det fint machosnyftande dramat Indian Runner utifrån episka låten Highway patrolman.

I den här visuella kompanjonen till nya albumet Western stars blir Bruce Springsteens musik hans eget livs ljudband. Men nej, här hörs ingen av de gamla triumferna, istället är det den country-smittade plattan som spelas från start till slut, från en scen belägen i legendens egen lada. Publik består av en liten skara nära och kära. Bandet är nästan lika många, rena symfoniorkestern (räknade till cirka femton fioler och cellos).  

Mellan låtarna släpps vi ut i det fria, i bildsatta mellansnack där en åldrad och vis Springsteen talar eftertänksamt om livet, döden och allt däremellan; vittnar bland annat om hur han har haft problem att tackla den egna destruktiviteten. Men någon rejäl promenad längs minnenas allé blir det inte vilket trailern lurade mig att tro – och hoppas på.

Bara ladan, låtarna och snacket.

Konsertfilmen som sådan är i princip hopplös bara i sin form. Den brukar inte vara mycket till konsertupplevelse, sällan inte heller en minnesvärd filmberättelse, och Bruce Springsteen och medregissören Thom Zimny blåser inte direkt nytt liv i genren, men de har i och för sig inte heller den ambitionen.

Upplägget är enkelt men ändå vinnande. Om man nu går igång på musiken. Gör man inte det bör man så klart hålla sig långt borta. Men det är just den låga ambitionsnivån och den ödmjuka blicken som gör att de mest pretentiösa monologerna, och den lite saggiga cowboynostalgin, inte får mig att famla efter skämskudden.

Ikonen bjuder dessutom generöst på varje sångs bakgrund och mening – vilket ju är ett skönt undantag från alla de kulturskapare som brukar avfärda varje fråga om ett verks mening med den provocerande frasen ”Betydelsen ligger i betraktarens öga”. I den första scenen ser vi vilda hästar som spränger över prärien, i nästa en grov manshand i närbild där den ligger på ratten till en Chevy-truck (typ).

Samma scener återkommer i slutet av filmen, men där läggs en lika fårad kvinnohand ovanpå mannens, ger den en liten kram. Frun Patti Scialfas får man anta.

Mannen är inte längre ensam, inte “A poor lonsome cowboy, a long long way from home” – vill bilderna säga. Det, och att den manliga mystiken är skingrad, har spelat ut sin roll. Bruce Springsteen har kommit hem – och han mår trots allt rätt bra. Känns ju lite trevligt.