Tigrar, Jag är Zlatan och nu senast Forever – alla är exempel på svenska filmer där fotbollen stått i centrum. På TV-sidan kom En mot en förra året, och i våras släppte Håkan Hellström en fotbollsmusikal.
– Jag tror att trenden med fotboll på film har att göra med de berättelser om vår samtid som ryms inom dagens fotboll – på ett sätt som många svenskar kan relatera till, säger Kim Khavar Fahlstedt, postdoktor i filmvetenskap vid Stockholms universitet.
Han säger att stora konflikter som individualism kontra kollektiv, att alla ska vara välkomna kontra elitsatsning och stora känslor av eufori och besvikelse ryms i fotbollen. Samtidigt har damfotbollens snabba tillväxt gjort planerna till en skådeplats att studera jämställdhet och mångfald på.
Tradition av socialrealism
Kim Khavar Fahlstedt säger också att Sverige har en tradition av socialrealistisk film, vilket gör att många filmskapare hämtat inspiration från fotbollens mörkare sidor. Som Tigrar, som skildrar vad som händer när en ung fotbollstalang blir till handelsvara.
– Den moderna fotbollen är ju allmänt känd för att vara hemvist åt cynism, korruption och urspårad global ekonomi, säger Kim Khavar Fahlstedt, och tar herrarnas VM i Qatar förra året som exempel.
En kritik sportfilmer ofta får är att skådespelarna helt enkelt är för dåliga på sporten de ska gestalta – något flera filmer, exempelvis Forever, försökt förebygga genom att använda sig av fotbollsspelare snarare än erfarna skådespelare i huvudrollerna.
Men Kim Khavar Fahlstedt menar att det finns fler problem med att göra realistiska matchsekvenser på film.
– Det handlar också om tittarkonventioner – när vi ser fotboll på TV så är kameran placerad långt bort på åskådarplats. Men när filmskapare gör fotbollsfilm så vill de så himla gärna placera oss nere på planen. Vi är inte vana att uppleva fotbollsmatcher på det sättet.
