På ett filosofiskt plan är Almedalsveckan lite som världsrymden. Nästan allt du kan föreställa dig hända kommer att göra det. Eller i alla fall nämnas i ett föredrag eller swisha förbi på en power-point-presentation på något av de många seminarierna och evenemangen. Det digra programmet består av tusen och åter tusen punkter (4056 för att vara exakt).

Söker man på ”kultur” i det digitala programmet poppar hundratals punkter upp. Till exempel Sveriges tivoliägares förenings seminarium om schablonbeskattning, IT Norrbottens ”Arktisk samverkan för en ny digital motorväg till Asien” och Järnvägshistoriska riksförbundet som frågar sig vad vi kan lära oss av Nederländerna.

Flyktingarnas liv finns i telefonen

Så det är klart att det är svårt att välja. Men ett av dagens mest spännande projekt finns under rubriken ”I telefonen finns hela människan”. Det är en utställning på Gotlands museum som med hjälp av bilder och filmer från flyktingars mobiltelefoner visar vilka de var innan de kom till Sverige.

Bakom utställningen står konstnären Henrik Teleman. Tidigare mångårig chef för Virserums konsthall.

– När de kommer hit blir de ju bara flyktingar. Det är så vi ser på dem. De är så de beskrivs. Men deras telefoner visar vilka de egentligen är. Att de är så mycket mer. Vi har ju våra liv i den smarta telefonen, säger han till Kulturnyheterna.

Berättelserna kommer från åtta olika flyktingförläggningar i Sverige. Från norr till söder. Man har tagit fasta på de tre bildberättelser som finns i nästan alla flyktingars telefoner. Den de var innan flykten, själva flykten och sen platsen, landet, man kommit till. Bilderna har sedan kompletterats med personliga berättelser och förklaringar.

Henrik Teleman fick idén till projektet 2015, när flyktingströmmen var som störst.

– Precis som många andra blev jag ju påverkad av det som hände, och jag kände att jag ville jobba med det på något sätt.

”Aldrig pratat med en flykting”

– Jag brukar säga, det är nästan helt sant, att jag har bott i Virserum i 25 år och aldrig pratat med en flykting. Bara sett dem ute i samhället. Men det är ju så, att pratar man med någon på allvar, så är det ju alltid intressant. Det spelar ingen roll vem man talar med.

Nu har han pratat med desto fler. Och alla de historier han samlat i utställningen har en sak gemensamt, berättar han.

– Allihop stärker de bilden av att det aldrig är som man tror att det är. Vi har en kvinna, hon var banktjänsteman tidigare och vi pratade om den svenska debatten som var för en tid sen om att ta i hand eller inte. Hon är religiös och tar inte i hand. Kommer aldrig att göra. Men hon älskar ändå Sverige för den jämställdhet som finns här.

Han fortsätter:

– Eller den 40-åriga afghanska kvinnan som kom hit med sina två barn. Hon är analfabet och har aldrig fått gå i skolan. ’Men att jag inte kan läsa och skriva betyder inte att jag är dum’, sa hon till mig. ’Det handlar om andra saker’. Och vad vill hennes barn bli? Jo läkare och ingenjör. Ser du? Det är aldrig som man tror.

Henrik Teleman nämner också att han upptäckt flera likheter mellan Sverige och flyktingarnas hemländer.

– Syrien till exempel, före kriget, påminner en hel del om Sverige på 50- och 60-talet. I alla fall om man ser till den sekulariserade delen av befolkningen, med ungefär samma könsroller som vi hade då.

Även om könsrollerna finns kvar i Sverige i dag också, påminner han om.

– I alla fall hemma i Virserum. Där säger männen att de ska fråga regeringen om de får gå ut och hitta på något, när de menar sin fru. ’Precis så är det i Syrien också’, säger min kompis Sala Fasha som bor i Småland nu. Han är advokat förresten. Hans fru Dima är domare.

Målet: ”Fred på jorden”

På frågan om vad målet med utställningen skrattar Henrik Teleman och säger ’jämlikhet och fred på jorden’.

– Men inte bara det. En del är ren nyfikenhet, det är bra om vi lär känna de som kommer hit. Det tredje är ett klassiskt konstgrepp: att genom de andra få syn på sig själv.

Han nämner ett krig i Syrien av mer mänsklig karaktär.

Jag fick berättat för mig om ett snöbollskrig en vinter i Damskus. Ett ungt förälskat par i snön. Varje gång han träffade henne med en snöboll så log hon. Då är ju det enda jag känner som 55-åring att ’jag vill vara med om det igen’!

Utställningen ”I telefonen finns hela människan” visas på Gotlands museum till den 1 oktober och turnerar sen vidare i landet.