Det börjar med Alfred Nobels död och testamentet som når allmänheten. Det mesta av det ansenliga arvet av dynamitmiljoner skulle skänkas till en stiftelse som skulle belöna dem som under året gjort mest nytta för mänskligheten.

– Det var ett gigantisk och oväntat pris. Storleken på donationen blev en världsnyhet på den tiden och när man kommenterade just litteraturpriset så var det Svenska Akademien man riktade in sig på, säger författaren Ingrid Carlberg.

Carlberg har tagit sig an en mastodontuppgift. Hon har rotat i arkiven i Sverige och runt om i världen – var helst Nobel lämnat spår efter sig. Hon tecknar ett porträtt av en passionerad uppfinnare och industrimagnat med författardrömmar.

– Han skrev hela livet. Poesi, romanförsök och teaterpjäser. Det mesta skrev han för skrivbordslådan. Han köpte böcker. Han var passionerat intresserad av litteratur, vilket förklarar litteraturpriset, säger hon.

Omvärlden var skeptisk

När det uppseendeväckande testamentet ger Akademien i uppgift att dela ut priset som ska belöna det främsta inom litteraturen väcks omvärldens skepsis, och inom Akademien finns det de som tvivlar.

– Det var en övermäktig uppgift för den lilla Akademien i Sverige att ta sig an all världens litteratur helt plötsligt. Det hela slutade med att den ständige sekreteraren Carl David af Wirsén övertygade sina ledamöter att de skulle få ännu mer kritik om de tackade nej till priset.

Intressanta kopplingar

Tittar man på prisets historia i ljuset av det senaste årets händelser, ser man intressanta kopplingar, menar Carlberg.

– När det blev känt att Akademien skulle få priset varnades det för att Akademien ansågs vara känd för intriger och kotteriväsen. Det var nånting, skrev man, som Alfred Nobel aldrig hade uppskattat.