Margareta Ekström är kanske mest känd för diktsamlingen Skärmar (1990), som innehåller korta och slagkraftiga dikter – exempelvis Resumé: 

”Kärlekslivet – en följetong. 

Resumé:  

Så många spermier in. 

Så många tårar ut.”

Uppväxt och mat

Margareta Ekströms poesi andas upplevelser av svek och förtvivlan över svårigheterna att nå fram till en hållande, förtrolig närhet. Uppväxt som enda barnet till en konstnärlig men melankolisk mamma och en kolerisk handelsresande pappa, och mormodern som stod för hushållsarbetet i det stora köket på Sveavägen 105 i Stockholm.

”Jag började äta år 1930”, skriver Margareta Ekström i Mat för minnet – en självbiografi i matens tecken. Såväl i köket som inom andra domäner signalerar författarinnan motvilja mot allt som begränsar och rutar in: ritningar, tabeller, scheman och klockslag. ”Barn på 1940-talet sågs som potentiella anarkister och hölls nere av de vuxna med olika råa metoder… men vi som hade tur slog vakt om vårt barnaskap och höll oss utanför fållorna resten av livet.” 

Kulturelit

Ett rebelliskt uppror mot vuxenlivets ordning som ändå inrättade sig i ett borgerligt stilsäkert hus på Kungliga Djurgården, känt från hemma-hos-reportage och bjudningar: tillsammans med författaren Per Wästberg utgjorde Margareta Ekström ett nav i kultureliten. De träffades i slutet av 1960-talet och fick två barn.

Dottern Johanna Ekström har i flera böcker skildrat sin uppväxt – pappans energi och pojkaktiga äventyrslusta, mamma Margaretas känslighet och vacklande hälsa på grund av ett medfött hjärtfel. Förhållandet slutar i en sårig separation 1986.

Johanna Ekström söker återupprätta moderns författarskap, som hamnade i skymundan bakom den mer berömda pappan, och som tystnade 1995 då Margareta drabbades av en stroke och nästan helt tappade språk och talförmåga.

Skörhet och humor

Kanske hade Margareta Ekström inget solitt recept på kärlekslycka – men enligt dagboken Ord i det fria 1979-1982, som pendlar mellan skörhet och krass humor, en blick för många av livets glädjeämnen: böckerna, musiken, barnen, solens glitter i björkbladen en junimorgon; euforin när rätt formulering infinner sig: 

”Grip ordet! Jo, det går, någon gång. Känner hur det bultar inuti handen som ett litet sprittande hjärta och sänder sitt budskap från en till alla.”