Philip Seymor Hoffman har beskrivits som birollernas mästare. Var det en välförtjänt titel?
– Absolut, hans nerviga insatser har lyft många filmer. Men den titeln har å andra sidan delas ut till många karaktärsskådespelare som så att säga aldrig tillåts växla upp till leading man/woman. Han var inte tvålfager nog att toppa lönelistorna, men så fort han fick lite utrymme snodde han alltid showen, säger Fredrik Sahlin.
– Han fick ju för övrigt chansen att spela huvudroll för åtta år sedan, i ”Capote” (om författaren Truman Capote), en insats som han helt välförtjänt fick en Oscar för.
Vad karakteriserade hans stil som skådespelare?
– Jag uppfattade det som att han var en hängiven anhängare av metodskådespeleriet – precis som de flesta kända aktörerna i USA. Han spelade så att säga inifrån och ut men tog också hjälp av sin rejäla fysionomi. Oftast nervig, inte sällan svettig och alltid med fullständig tonträff. Han blev aldrig den där riktigt stora stjärnan men han var en av de stora karaktärsskådespelarna
Vilken typ av filmer brukade han medverka i?
– Han kom från teatern och har väl mest gjort relationsdramer, som haft den där lilla extra skruven. Som ”The Master” och ”Synecdoche, New York”. På senare år blev det en del blockbusters, som ”Mission: Impossible” och nu senast ”Hungerspelen”. Det är inte ovanligt att seriösa aktörer gör inhopp i mer lukrativa roller; man blir inte fet på att spela i smala filmer.
Vilken var hans största roll?
– Den som Truman Capote var naturligtvis en av hans största framgångar men det finns mycket gott att välja på. Som stort fan av regissören Paul Thomas Anderson har jag haft ynnesten att se Hoffman agera i extremt välskrivna dramer. Dels i favoriten ”Magnolia” men även i mindre kända ”Punch Drunk Love”, där han gör en småskurk, först otäck och bindgalen, sedan blottad och svag. Och det var just där, i spänningsfältet mellan det hårda och det som är på väg att krackelera, som han regerade, säger Fredrik Sahlin.