Mary Shelley av Haifa Al-Mansour är en av filmerna som visa spå festivalen. Foto: Pressbild

Fredriks Sahlins tio tips till filmfestivalen i Göteborg

Uppdaterad
Publicerad

I festivalsammanhang är det generellt den officiella tävlingen som får mest medial uppmärksamhet, så även när det gäller Göteborgs filmfest som trots att det internationellt sett är en liten festival, har en stor prissumma på en miljon kronor.

Det man tampas om, förut pengar, är titeln bäst i Norden, eller Dragon Award Best Nordic Film, som det heter på göteborgska. 

Sverige kommer med ett starkt startfält, däribland invigningsfilmen Amatörer, av Gabriela Pichler och Jesper Ganslandts Jimmie.

Göteborgs filmfestival 2018

Den förstnämnda har det redan ordats en del om. Pichler har som bekant gjort gemensam sak med författaren Jonas Hassen Khemiri – och det vore en underdrift att påstå att förväntningarna är höga. 

Ganslandts verk, som berättar en flykthistoria i ett framtida Sverige i krig, har flugit lägre under radarn men verkar på pappret vara riktigt intressant, inte minst för oss dystopidiggare. 

Ytterligare måsten på festivalen:

Mary Shelley, av: Haifa Al-Mansour.

Haifa Al-Mansour blev världskänd 2012 som den första kvinnliga saudiarabiska regissören, med det finstämda dramat Den gröna cykeln. Nu har hon varit i Hollywood och gjort en biopic om Frankenstein-skaparen Mary Shelley. Låter onekligen spännande.

På Chesil Beach, av: Dominic Cook.

Julafton för alla fans av författaren Ian McEwan (Försoning, Lördag), som kommer till festivalen för att inviga den svenska premiären av filmatiseringen av hans roman om en bröllopsresa med sexuella förhinder.

November, av Rainer Sarnet.

En estnisk, svartvit galen mix av kristen symbolik, hednadyrkan och fantasy. Det här är en chansning. Garanterat udda. Förhoppningsvis lika eggande som trailern antyder. 

Nico, 1988, av Susanna Nicchiarelli.

Italiensk regissör gör film om den tyska New York-profilen och sångerskan Nicos sista år. Danska Trine Dyrholm gör huvudrollen. En lovande kosmopolitisk mix.

You were never really here, av Lynn Ramsay.

Ännu en favoritregissör, ännu en Cannes-bekanting. Skotska Ramsay som gjort hårda, kompromisslösa dramer som Morvern Callar och Vi måste tala om Kevin kommer här med en nervig sak om en trasig krigsveteran, intensivt framspelad av Joaquin Phoenix.

Happy End, av Michael Haneke.

Den bistre bildbegåvade österrikaren levererar ännu ett finstilt drabbande drama, som kan ses som en uppföljare till hans Guldpalmsvinnare Amour. Den här gången om en rejält störd överklassfamilj i Calais. Snygg sak som till och med är snäppet mer distanserad än vanligt.

Fettknölen, av Jane Magnusson & Liv Strömqvist.

En uppfinningsrik och charmig kortfilmssatir över Ingmar Bergman och hans kvinnor, som sätter demonregissörens (inte så) berömda faciala hudförändring i nytt ljus.  

Karl XII, av John W Brunius.

Årets festivaltema är Nationalism, vilket fått ledningen att plocka fram det här åldrade hjälteeposet från 1925. Hjalmar Bergman skrev manus, Gösta Ekman d. ä. gjorde titelrollen. Unik chans att se en gammal svensk stumfilm på biograf.

Så arbetar vi

SVT:s nyheter ska stå för saklighet och opartiskhet. Det vi publicerar ska vara sant och relevant. Vid akuta nyhetslägen kan det vara svårt att få alla fakta bekräftade, då ska vi berätta vad vi vet – och inte vet. Läs mer om hur vi arbetar.

Göteborgs filmfestival 2018

Mer i ämnet